Oskuldens tid är förbi. Den första romanen är skriven och jag kommer aldrig att vara debutant igen. När jag skickar in manuset i höst är jag redan en god bit på väg in i nästa relation; Uppföljaren. Den som (helst) ska vara bättre än den första och befästa att man inte bara var en dagslända utan någon att räkna med, en som håller, som kan leverera, om och om igen. Det är också efter bok nummer två man får tillträde till Författarförbundet och kan titulera sig författare.
Än så länge är det research som gäller. Plöja böcker, filmer, nyheter. Skriva karaktärsbeskrivningar, bygga plots och sidospår. Ut och fotografera miljöer, tänka ut teman och de fyra M:en. Mördare. Motiv. Mordvapen. Möjlighet. Ett udda nöje, visst, men ack så tillfredsställande.
Sedan kommer verkligheten ikapp. Man kan välja att blunda för prestationsångesten och helt gå upp i den förälskelsekänsla de första femtio sidorna erbjuder. Låta sig dras med på vågen och inte tänka på hur det blir sen, när man sköljs upp på den stenhårda stranden och ligger där flämtande och kippar efter andan, vansinnigt lycklig och skräckslagen, allt i ett och med en smak av salt i sin salivlösa mun.
Tankarna. Är historien för tunn? Har jag missat nåt väsentligt? Hur är dialogerna, för de handlingen framåt? Vem vill läsa det här skräpet? Tänk om det blir en flopp? Nu raderar jag alltihop. Fingret på delete. Många koppar kaffe och ändlösa timmars stirrande på bokstäverna på skärmen. En promenad och så; en syn, en doft eller ett ljud som får alla sinnen att vakna igen och så kommer suget igen, trummandet inombords som tvingar en tillbaka på stolen och till Historien. Den som bara måste skrivas.
Varför? Har ingen aning. Allt jag vet är att den knackade på dörren och jag öppnade. På något sätt känns det som att den redan är skriven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar