Ett före och ett efter

Idag gick jag en power walk och istället för musik satte jag igång en skrivarpodd i öronen. Samma podd som jag lyssnat på under Så. Många. Promenader genom åren;
"Skriv en bestseller- eller en annan bok", med Ninni Schulman och Caroline Eriksson.
Lyssna på den om du är en skrivande person. Den har allt!

Jag har skrattat och gråtit (när Ninni berättade om att hennes pappa gått bort) och sugit åt mig som en svamp om allt som har med skrivande att göra. Och hoppats. Och skrivit. Skrivit och skrivit om, ni vet.

En annan podd jag följt och drömt till är "Debutera eller dö", med Nina de Geer och Johanna Devaliant. Debutera...

Mitt i steget stannade jag och log för mig själv. För det slog mig plötsligt att nu är jag där. På andra sidan.

Det finns ett före och ett efter. Före, när man gick där och kände sig som flickan med näsan mot rutan, betraktande festen där inne. Imman på glaset, av avund och längtan.

Nu är jag en av dem där inne, som skålar och sjunger, av glädje att äntligen (tänk, äntligen) befinna sig på rätt sida av glaset.

Som jag kommer att njuta av det här året som ligger framför mig. Som jag kommer att skratta och gråta och skåla. Åt varje litet gryn av den värld jag träder in i. Det må låta högtidligt och det är precis vad det är för mig.  Som Kulla-Gulla när hon provade en klänning och dansade framför en spegel, såg framför sig hur hennes fattighjonspaltor för ett ögonblick blev till det finaste siden. Inte visste hon då att hon faktiskt var en herrskapsfröken. Då var hon ännu bara en piga som drömde om ett bättre liv. Kulla-Gulla blev Gunilla Beatrice Fredrike Sylvester och fick en hel herrgård till sist och en Tomas Torpare.

Jag kommer alltid att vara den där Kulla-Gulla, oavsett sidenklänningar.  Hon som stod med näsan mot rutan och tittade in i en herrgård. Oavsett var livet för mig.
Ett före och ett efter, ja. Men det är just allt mitt före som nu gett mig mitt efter.
Gott Nytt År, 2020, I am all yours.

Om och om igen

Jag redigerar. Skriver nytt, tar bort, byter ordning på kapitel. Byter namn på vissa karaktärer.

Om och om igen.
Innan jul är första deadline på dessa första ändringar.
Sen blir det ett varv till.
Och ännu ett.

Är du inte less, frågade en kollega härom dagen.
Jo, sa jag.
Eller nej. Jag älskar ju min historia. Jag blir aldrig less.
Nu har jag professionellt stöd dessutom.
Inte kan jag ledsna ur nu, det är ju nu det roliga börjar.
Nu får jag vältra mig i texten och ändra och fixa så mycket jag orkar.
Sen, när boken ska gå till tryck och jag inte får röra mer, det är då det blir läskigt.

Den kommer ut i början på september. Jag kommer garanterat att vara både less, lycklig och livrädd.
Det påminner väldigt mycket om att föda barn det här, känner jag. Minus smärtan då förstås.

Det här huvve

... är som en uppdämd damm, sprickfärdig av historier som nu rusar utför som en vårflod. Uppföljaren ska börja grunnas på och jag hade en som jag tänkt på i några år och som var i princip klar i huvudet och påbörjad i datorn men nu klämde sig en annan emellan och vill också ta form.

Nu är jag nästan lite rädd att jag inte ska hinna få ur mig alla innan ... ja vadå?

Jag har väntat i tio år på den här chansen. Nu har jag tagit tjänstledigt, på halvtid från och med nyår. För att jag kan och för att jag äntligen har råd att ägna mig åt det jag allra helst vill. Nu, inte sen.

Blev senast igår påmind om livets brutala verklighet och att vi tror att vi kan bestämma hur det ska bli och att vi på något sätt nog tar för givet att vi får en dag till. Vi gör planer och räknar med att och utgår ifrån och så där. Medan allt vi har att röra oss med är just nu.

Så gör det bästa av just nu. Vänta inte, skjut inte upp. Våga göra något du drömt om. Följ en känsla.

För det är väl kanske så enkelt som att:
"Everything you've ever wanted is on the other side of fear."

Omslag och inläsare

Nu är redigeringsperioden inledd och jag har fått några kommentarer och förslag på ändringar som jag ska sätta tänderna i. Vetskapen om att jag nu har proffs bakom mig som guidar mig rätt och hjälper mig avgöra vad som inte behövs eller ska byggas ut är obeskrivlig. Jag är inte ensam utan i gott, professionellt sällskap från och med nu.

Nu kluras det också på layout till omslag och en formgivare ska kopplas in och jobba fram förslag. Jag funderar på inläsare till ljudboksversionen och tänker på baksidestext och typsnitt och ja, massor av roliga detaljer som man avundsjukt läst om i andra författares bloggar och reportage genom åren.

Njut av varje sekund sade en kollega härom dagen.

Som den där kusken sjöng när Lisabet i Madicken tjuvåkte därbak:
"Nu ska Andersson ha livat, här ska livet levas skönt.
Här ska jävlaranamma dansas polka, här ska börja firas jul."

(Ja, den handlade en del om brännvin också men jag klippte bort spriten och lade ihop essensen.)

oops

Det är som flaskpost ungefär...

Har bloggat i några år nu men upptäckte precis att jag inte får en notis om när någon kommenterat mina blogginlägg och inväntar min accept för publicering. Ha. Sorry alla läsare som kommenterat genom åren, era fina synpunkter och tankar har legat gömda för mig och omvärlden men NU är de godkända och publicerade. Förlåt...

Hoppas ni är kvar och läser för nu bär det ju iväg!
"To infinity, and beyond"

The Yellow Brick Road

Jaha och vad händer nu då? Ska du säga upp dig nu? Kommer boken på ljudbok?

Glädjeyran har lagt sig. Champagnen är urdrucken och de runt mig vill veta när man kan få läsa Den Där Boken.

Nu väntar några månaders redigering tillsammans med min förläggare. Vi ska ändra, slipa och fixa mitt manus så att det sedan kan gås igenom av en redaktör.

Vi ska välja layout till bokomslag, baksidestext, ta bilder på Författarinnan och mycket mer bakomarbete som måste göras innan boken är färdig att gå till tryck. Sedan släpps den då äntligen, i början på hösten och det blir bokmässor och biblioteksbesök och massor av detaljer jag inte vet så mycket om än.

Om ni gillar bildbomber kan ni följa mig på Instagram på @ulrikarolfsdotterwriter
På Facebook är jag privat men en författarsida är under uppbyggnad.

Till sist, som Peter Jihde brukar säga: "Hur känns det?"

Tunghäfta på den.

Jag som skrivit och skrivit hittar nu inget passande ord för den där känslan av när man stoppar in en nyckel i ett nyckelhål och lirkar och lirkar och så plötsligt knirkar det till, nyckeln snurrar ett varv och Drömmarnas Dörr går upp.

Och man står där och gapar tills nån knuffar en framåt.
"Så, in med dig då, jänta."

Författare 2.0.2.0

tvåpunktnoll eller 2020

Året när jag debuterar med en spänningsroman baserat på ett gammalt mord i Ådalen från 1820-talet omskrivet till nutida form.

Jag har ett förlag.  Strawberry Förlag

Jag har en agentur.  Ahlander Agency

Och jag har ett tvåbokskontrakt.

Låter det helt osannolikt? Låter det helt galet? Låter det helt fantastiskt?

Det är helt sant. 

*nyp i armen* 

Så från och med nu får ni följa med på resan mot utgivning via redigering, omslagsfunderingar, lanseringsplaner, Bokmässa, signeringsturné och mycket annat skoj.

Skriver du böcker? Drömmer du om att en gång bli utgiven men får höra att det är omöjligt?

Häng på här vettja. Min historia är ett livs levande bevis på att det faktiskt går att nå ända fram, om man är envis och inte ger upp. Följ med på min antagningshistoria och mina tankar om vad som kan vara vägen till framgång och uppfyllda drömmar.

Plötsligt

Och så har det hänt. Proppen har lossnat. Från att ha hoppats på att möjligen kanske få respons från ett litet förlag så har några av de allra största förlagen i Sverige fått upp ögonen för min roman.
Från kav lugnt hav till full storm på en sekund.

Nu väntar avtalsgranskningar och beslut. Från att ha trott att jag skulle få böna och be om att bli upptäckt, bli vald, är det nu jag som sitter på mandaten att välja och ställa krav.

Men det där blir nog bra. Jag går på min kära magkänsla och det kommer att bli lysande bra.
Det allra viktigaste är ändå:
Min strävan gav frukt. Min bok ska bli till.
Mitt verk, min skapelse, ska stå där i hyllorna och den lilla flickan som var stammis på byns bibliotek ska själv bli läst och kanske inspirera en annan liten flicka att våga skriva, våga drömma.

Karma, at its best.
Tack livet.

"Allt blir som det är meningen"
-Åsa Lundman-

Twilight zone

The twilight zone är gränsen mellan den belysta och den skuggade delen av en himlakropp. Det är inte riktigt mörkt och inte helt ljust. Avståndet mellan är lika långt. Allt kan hända.
Drar sig skuggorna undan, skingras molnen?
Är det nu det sker?

Allt du kan göra är att vänta. Och skriva en dikt.



Det är där trollen ruvar, där som det viskar i träden, där älvorna dansar.
Det är där du kan förtrollas, där du kan blir galen.
Ljuset kan blända eller förstena, men du dras mot det
Som en mal i dans med döden

Inspirationskväll

Nyss hemkommen från en kväll på Silvanum för oss skrivande medborgare i Gävleborg. Karin Forsgren Anderung är verksamhetsutvecklare på Kultur Gävleborg och hade idag anordnat en inspirationskväll med bla paneldiskussion med representanter från länets skrivarutbildningar och författarbesök av Cecilia Klang som nyligen debuterade med "Gäddsimmerskan" på Storytel. 

Det är så berikande att få vara omgiven av skrivande människor som delar samma passion: ordet. Vi skriver för oss själva, för att  bli utgivna, för släkten eller kanske bara som ett sätt att utvecklas som människa. 

Medelåldern var relativt hög vilket kanske skvallrar om att vi i 20, 30, 40-årsåldern saknar en sak som sätter tonen för hur mycket vi skriver; tiden.  Allra mest kanske bristen på.

Det är väl som med träning eller annat vi vet att vi vill ägna oss åt men inte prioriterar. Våra egna behov får stå tillbaka för det vi tror måste gå före.

Camilla Läckbergs främsta råd har alltid varit "rumpan på stolen". Annars blir det ingen bok skriven. 

Panelen spekulerade ikväll i hur digitaliseringen kommer att förändra litteraturen och jag tänker att det kanske är ute med att skriva. Vi kanske ska läsa in våra berättelser istället för att skriva ner dem?

På det viset kanske vi kan gå den där promenaden som aldrig heller blir av?

När fantasi möter verklighet

Vad gör man för att hålla pulsen i schack och förhindra galenskap?
Man skriver såklart.
Jag har en romanidé som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. En kärleksroman, en helt fristående historia om en man som möter en kvinna och sedan spenderar ett helt liv utan henne tills en dag...

Jag har skrivit några kapitel, inledning och slut. Det finns en sann historia i bakgrunden som min handling baserar sig på. Så får jag ett samtal från mannen som har huvudrollen i storyn och han berättar att precis det jag fantiserat ihop har visat sig vara sant.
Oddsen för det?
Nu måste boken skrivas.
Men jag som hade en annan på gång. Uppföljaren till det deckarmanus jag nyss skickat in.

Det blir väl till att skriva på två manus samtidigt. Två vitt skilda historier som kan fall helt olika förlag i smaken. När jag inte vill skriva om olycklig kärlek kan jag frossa i spänning och mörka sinnen. I kärleksromanen gör karaktärerna inte alls det deras hjärtan längtar efter och i den andra gör de precis det de känner för. Ohämmat.

Torde bli en fin kontrast att kasta sig mellan.
Medan man (o)tålmodigt väntar på besked.