Det är så berikande att få vara omgiven av skrivande människor som delar samma passion: ordet. Vi skriver för oss själva, för att bli utgivna, för släkten eller kanske bara som ett sätt att utvecklas som människa.
Medelåldern var relativt hög vilket kanske skvallrar om att vi i 20, 30, 40-årsåldern saknar en sak som sätter tonen för hur mycket vi skriver; tiden. Allra mest kanske bristen på.
Det är väl som med träning eller annat vi vet att vi vill ägna oss åt men inte prioriterar. Våra egna behov får stå tillbaka för det vi tror måste gå före.
Camilla Läckbergs främsta råd har alltid varit "rumpan på stolen". Annars blir det ingen bok skriven.
Panelen spekulerade ikväll i hur digitaliseringen kommer att förändra litteraturen och jag tänker att det kanske är ute med att skriva. Vi kanske ska läsa in våra berättelser istället för att skriva ner dem?
På det viset kanske vi kan gå den där promenaden som aldrig heller blir av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar