Törnetaggar

Refus nummer 2...

Den här andra var en standard och tack vare den kunde jag se att den första hade värdefull information som faktiskt inte var helt standard.

Nyttig erfarenhet.
Refus nummer två gjorde att refus nummer ett känns jättebra. Faktiskt.

Men guud så hurtig och positiv hon är. Så j*vla roligt kan det väl inte kännas att bli refuserad?

Jo. Det är inte så illa som jag trodde. Jag hade ju räknat med det. Det hör till. Man blir oftast inte antagen out of the blue. Jag har gjort läxan.

Jag överlever. Det sker när det ska ske.

Häromdagen ramlade jag över en blogg som visar sig tillhöra en gammal bekant. Jag minns henne som en sprallig, talangfull, kreativ, framåt person. Hon är utbränd och bloggar om detta.
Hon skriver bland annat att det handlat om en jäkla prestationsjakt.
Nej. Inte en till, tänkte jag. Jag träffar människor hela dagarna som gått in i väggen på grund av sin eviga prestationsiver och det är ett stundtals tröstlöst arbete att försöka hjälpa andra människor att skifta fokus och prioritera sig själva. Många frågor väcks hos en själv. Många liknelser med sig själv och varför och varför inte.

Vad är det som gör att vissa människor inte hamnar där? Vad avgör om  jag inte går in i väggen? Min totala avsaknad av prestationshets? Mitt yrke? Min personlighet? Min livssituation?

Jag:

Tävlar inte.
Kör inte "karriären".
Jämför mig inte med kollegor.
Jobbar bara de timmar jag är anställd för. (med få undantag)
Bryr mig inte om hur många fjädrar jag har i hatten.

Är det nyckeln till frihet?
Det tycks funka för mig i alla fall.

Det finns många bloggar om samma problem. Många som lärt sig läxan den hårda vägen och som vill hjälpa andra att bromsa i tid. Ändå händer det, överallt, hela tiden.

Jag kom att tänka på en dikt jag läste i en av mina första romanupplevelser; Törnfåglarna.

"Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan. 
Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. 
En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor...
Fågeln med törntaggen i sitt börst följer en evig lag. 
Den drivs av sin instinkt, inte av taggen i bröstet, och dör sjungande.
Just när taggen tränger in har den ingen aning om att den ska dö.
Den bara fortsätter att sjunga tills livet inte räcker till för ännu en ton. 
Men vi vet, vi som driver törntaggar i våra bröst.
Vi förstår.
Och ändå fortsätter vi göra det.
Ändå gör vi det."
Om jag fick ändra på något här i världen skulle jag vilja öppna människors huvuden och plantera en komponent; känslan av värde och duglighet. En solid uppfattning av "jag duger gott".
Förmågan att göra sitt bästa och vara nöjd och belåten med sig själv och sin insats.
Varje dag. För evigt. Amen.