Så stänger vi 2014

"So this is Christmas..."
Hur mycket hinner man på ett år? 23 725 000 tankar, 42 048 000 hjärtslag. För mig lite mer än så, med tanke på de händelser som inträffat under det gångna året.

Jag skilde mig. Jag skaffade ett nytt boende. Jag fick äntligen heltidsanställning. Jag skickade in mitt manus till förlag (som ännu inte lämnat besked). Jag blev kär. Jag renoverade. Jag tränade. Jag sprang Tjejmilen. Jag uppfostrade två barn. Jag var utan dem varannan vecka. Jag miste några vänner. Jag fick några nya.
Ett känslomässigt år. Många tankar. Många hjärtslag. Många tårar. Många skratt. En riktig berg-och-dalbana.

Aldrig någonsin har så mycket hänt på ett år. Senast jag tänkte och kände så mycket sammantaget under ett år måste ha varit 1997 när jag var barnflicka i USA och min mamma fick cancer och genomgick behandling här hemma i Sverige.

Det har varit ett lärorikt år. Allra mest för att jag lärt känna nya sidor av mig själv. Jag har gjort saker jag aldrig trodde att jag skulle klara av, men också saker jag aldrig velat tro om mig själv. Jag har sett andra göra saker jag inte trodde om dem. Både bra och dåliga. Jag är både starkare och svagare efter detta år och när jag tänker på om jag skulle tvingas leva om detta år vet jag inte om jag skulle säga ja eller nej tack. Det har gjort ont men det har också stärkt. Jag har känt mig både fri och bunden. Jag har också fått glädjen att se sidor av andra som jag inte skulle vilja vara utan. Jag har lärt känna människor som jag inte lärt känna annars. Som inspirerat, som förändrat mig. Människor jag vill vara som. Människor jag inte trodde fanns. Människor jag aldrig vill vara utan.

Dessutom har jag fått vara frisk. Så när som på järnbrist, vilket i sig är oerhört slitsamt, har jag varit förskonad från hälsoproblem. Och som normalfrisk vuxen ska man tåla en hel del påfrestningar utan att klappa ihop. Vi människor ska kunna hantera svårigheter, motgångar, förluster, svek, hinder och prövningar. Att man gör det är inte så märkvärdigt, snarare HUR man gör det. Där har vi alla ett val. Vi kan välja att bete oss som småungar och spjärna emot. Vi kan leka tysta leken, straffa oss själva och andra, lägga oss ner och spela döda. Eller så kan vi spotta i nävarna och möta det som kommer, med högburet huvud även om byxorna är nerkissade av rädsla. För att kunna vara stolta över oss själva och inför andra.

Det är tio år sedan tsunamin och när jag såg Jens Linds dokumentär imponerades jag av alla dessa människor som berövats det allra käraste de hade, slagits till marken både bokstavligen och känslomässigt. Mist sina älskade. Mist sina barn. Sådant man inte förväntas klara av att gå vidare ur. Och ändå har de rest sig upp och skapat ett nytt liv. Börjat om.
Ofattbart. Imponerande. Stort.

Jag sänder en kram till alla de som på olika sätt har funnits där för mig under det gångna året. Ni vet vilka ni är. Ni har säkert också upptäckt sidor hos er själva ni kan vara stolta över. Tack! Och jag ger mig själv en lång, hård kram. Jag är stolt över mig själv. Man klarar sannerligen mer än man tror.

2015 är fullt av möjligheter. Men det kommer ingen påse med lycka och ringer på dörren.
Det blir vad DU gör det till.
365 oskrivna blad.

Gott Nytt År!