Ni kan historien, nästan alla författare beskriver samma slags barndom. Hur de läste och åter läste, slukade böcker. Och att de skrev, skrev så mycket de bara kunde. Inte för att någon sade åt en att göra det utan för att man inte kunde låta bli. Mina första berättelser var "historieböckerna" som de kallades. Så fort man kunde skriva fick man en liten skrivbok av läraren och där skulle man skriva små berättelser om vad som helst.
Jag skrev om allt möjligt men jag kommer inte ihåg mina egna berättelser från lågstadiet. Däremot minns jag mycket tydligt hur en kille som var ett år äldre än mig, Stefan, hade de mest fantastiska berättelser och att läraren läste högt ur Stefans historier.Ofta handlade de om hästen Douglas öden och äventyr men visst kunde man ana, så liten man var, att det ändå fanns mycket Stefan i Douglas. Jag lyssnade och fascinerades men var nog också lite avundsjuk. Stefan visste det nog inte själv men hans berättelser höll en anmärkningsvärd hög klass. De bjöd på spänning och äventyr, humor och sorg. Och, de slutade alltid med någon form av cliffhanger vilket gjorde att klassen bönade och bad om att han skulle skriva mera.
I sjätte klass skrev jag en novell som min dåvarande lärare tyckte att jag borde delta med i en novelltävling. "Kärlekens pilar" hette mitt tävlingsbidrag och jag minns att jag, tack vare min lärares uppmuntrande tillrop, var övertygad om att jag skulle vinna. Ni kan föreställa er besvikelsen när jag fick se mig besegrad av en tolvårig flicka vid namn Maria Berg- jag tror att hon bodde i Bara, Skåne- som hade skrivit en historia som låg på en nivå långt över min egen lilla kärlekshistoria.
Med kinder blossande av skam skrev jag inte en rad på flera veckor men sedan väcktes revanschlusten i mig och jag skickade in en novell till tidningen Starlet. Där gick det bättre och jag fick min novell publicerad. Inte heller den historien minns jag men jag minns känslan av total triumf. Sedan var jag fast och på den vägen är det.
I vuxen ålder har jag alltid skrivit men eftersom studier och annat kommit i vägen dröjde det ända till 2007 innan jag kom igång på allvar. Jag gick en skrivarkurs i Helena Siganders regi, Deckarskolan, och 2009 vann jag förstapriset i Aftonbladets/Tidningen Hemmas novelltävling. Sedan dess har jag deltagit i alla möjliga novelltävlingar och övat min förmåga i att skriva just noveller. Jag tycker mycket om novellformatet, både att skriva och att läsa, men självklart har tankarna på Den Stora Romanen alltid funnits där.
Under kursens gång hörde jag av en slump talas om en berättelse om ett tragiskt mord i mina hemtrakter. Vid efterforskningar visade det sig att inte heller Ådalen och Höga Kusten är förskonade från hemska brott och ganska snart hade jag läst in mig på traktens blodiga historia. Framför allt en grep tag i mig och jag började fundera över mördare och motiv. Var det så enkelt som historien gjorde gällande eller kunde det ha gått till på ett annat sätt? Jag funderade vidare och började skriva ner det jag kom på. Plötsligt hade jag en helt annan historia och tre intressanta karaktärer vid min sida. Butiksägare Sven Berglund, brevbärare Gunnar Edholm och socionomen Annie Ljung var födda och alla hade de saker att berätta för mig. Om byn, om byborna, om svek och om skam. Jag hälsar dig välkommen till Ådalen - till branta berg och djupa dalar, röd kust och svarta vatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar