Ju äldre jag blir och ju fler platser jag rest till desto mer uppskattar jag min hembygd och det ångermanländska landskapet. Det finns få platser som inspirerar så till skrivande för min del. Jag kommer alltid att skriva om de djupa skogarna, det svarta vattnet och den röda Höga Kusten, om mosstäckta stigar och grusvägarnas knaster under skorna.
Grundmiljön i det jag skriver är min barndomsby Strinne. När man sitter och brottas med hur man på bästa sätt ska göra en miljöbeskrivning är jag tacksam att kunna plocka fram dessa minnen. Om man beskriver en scen utifrån alla sinnen blir det med ens mycket enklare. Jag kan inte skryta med att minnas särskilt mycket från min barndom men ju mer jag har rannsakat minnet i jakt på detaljer desto oftare har jag återkommit till att jag minns framför allt dofter. Kodyngan på lägdorna, liljekonvaljbuketterna som gavs till fröken på skolavslutningen, häggen om våren, asfalten om sommaren.Vissa ljud minns jag också tydligt, ljud jag numera aldrig hör. Hötorken som gick, dag som natt, på bondgårdarna, kedjorna som slängde där bak på en traktor, skördetröskan på grannens åker, råmandet från korna, farfars gröna kofta.
En bra skrivövning som fungerat bra för mig när ideérna tryter är att plocka fram ett fotografi och sedan skriva ner vilka detaljer man lägger märke till och därefter välja ut några och utveckla dem i en miljöbeskrivning. Ett annat bra trix är att passa på att anteckna när man sitter eller står och väntar någonstans, i bankomatkön, i väntrummet hos doktorn osv.
Huvudpersonen i min bok är Annie Ljung, en socionom som jobbar på socialtjänsten i Kramfors. När jag intervjuade en socialsekreterare där i samband med uppstarten av manuset passade jag på att anteckna hur väntrummet såg ut medan jag satt där och väntade. Med hjälp av några få ord kan jag därför nästan minnas hur det luktade där också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar