Författare 2.0.2.0

tvåpunktnoll eller 2020

Året när jag debuterar med en spänningsroman baserat på ett gammalt mord i Ådalen från 1820-talet omskrivet till nutida form.

Jag har ett förlag.  Strawberry Förlag

Jag har en agentur.  Ahlander Agency

Och jag har ett tvåbokskontrakt.

Låter det helt osannolikt? Låter det helt galet? Låter det helt fantastiskt?

Det är helt sant. 

*nyp i armen* 

Så från och med nu får ni följa med på resan mot utgivning via redigering, omslagsfunderingar, lanseringsplaner, Bokmässa, signeringsturné och mycket annat skoj.

Skriver du böcker? Drömmer du om att en gång bli utgiven men får höra att det är omöjligt?

Häng på här vettja. Min historia är ett livs levande bevis på att det faktiskt går att nå ända fram, om man är envis och inte ger upp. Följ med på min antagningshistoria och mina tankar om vad som kan vara vägen till framgång och uppfyllda drömmar.

Plötsligt

Och så har det hänt. Proppen har lossnat. Från att ha hoppats på att möjligen kanske få respons från ett litet förlag så har några av de allra största förlagen i Sverige fått upp ögonen för min roman.
Från kav lugnt hav till full storm på en sekund.

Nu väntar avtalsgranskningar och beslut. Från att ha trott att jag skulle få böna och be om att bli upptäckt, bli vald, är det nu jag som sitter på mandaten att välja och ställa krav.

Men det där blir nog bra. Jag går på min kära magkänsla och det kommer att bli lysande bra.
Det allra viktigaste är ändå:
Min strävan gav frukt. Min bok ska bli till.
Mitt verk, min skapelse, ska stå där i hyllorna och den lilla flickan som var stammis på byns bibliotek ska själv bli läst och kanske inspirera en annan liten flicka att våga skriva, våga drömma.

Karma, at its best.
Tack livet.

"Allt blir som det är meningen"
-Åsa Lundman-

Twilight zone

The twilight zone är gränsen mellan den belysta och den skuggade delen av en himlakropp. Det är inte riktigt mörkt och inte helt ljust. Avståndet mellan är lika långt. Allt kan hända.
Drar sig skuggorna undan, skingras molnen?
Är det nu det sker?

Allt du kan göra är att vänta. Och skriva en dikt.



Det är där trollen ruvar, där som det viskar i träden, där älvorna dansar.
Det är där du kan förtrollas, där du kan blir galen.
Ljuset kan blända eller förstena, men du dras mot det
Som en mal i dans med döden

Inspirationskväll

Nyss hemkommen från en kväll på Silvanum för oss skrivande medborgare i Gävleborg. Karin Forsgren Anderung är verksamhetsutvecklare på Kultur Gävleborg och hade idag anordnat en inspirationskväll med bla paneldiskussion med representanter från länets skrivarutbildningar och författarbesök av Cecilia Klang som nyligen debuterade med "Gäddsimmerskan" på Storytel. 

Det är så berikande att få vara omgiven av skrivande människor som delar samma passion: ordet. Vi skriver för oss själva, för att  bli utgivna, för släkten eller kanske bara som ett sätt att utvecklas som människa. 

Medelåldern var relativt hög vilket kanske skvallrar om att vi i 20, 30, 40-årsåldern saknar en sak som sätter tonen för hur mycket vi skriver; tiden.  Allra mest kanske bristen på.

Det är väl som med träning eller annat vi vet att vi vill ägna oss åt men inte prioriterar. Våra egna behov får stå tillbaka för det vi tror måste gå före.

Camilla Läckbergs främsta råd har alltid varit "rumpan på stolen". Annars blir det ingen bok skriven. 

Panelen spekulerade ikväll i hur digitaliseringen kommer att förändra litteraturen och jag tänker att det kanske är ute med att skriva. Vi kanske ska läsa in våra berättelser istället för att skriva ner dem?

På det viset kanske vi kan gå den där promenaden som aldrig heller blir av?

När fantasi möter verklighet

Vad gör man för att hålla pulsen i schack och förhindra galenskap?
Man skriver såklart.
Jag har en romanidé som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. En kärleksroman, en helt fristående historia om en man som möter en kvinna och sedan spenderar ett helt liv utan henne tills en dag...

Jag har skrivit några kapitel, inledning och slut. Det finns en sann historia i bakgrunden som min handling baserar sig på. Så får jag ett samtal från mannen som har huvudrollen i storyn och han berättar att precis det jag fantiserat ihop har visat sig vara sant.
Oddsen för det?
Nu måste boken skrivas.
Men jag som hade en annan på gång. Uppföljaren till det deckarmanus jag nyss skickat in.

Det blir väl till att skriva på två manus samtidigt. Två vitt skilda historier som kan fall helt olika förlag i smaken. När jag inte vill skriva om olycklig kärlek kan jag frossa i spänning och mörka sinnen. I kärleksromanen gör karaktärerna inte alls det deras hjärtan längtar efter och i den andra gör de precis det de känner för. Ohämmat.

Torde bli en fin kontrast att kasta sig mellan.
Medan man (o)tålmodigt väntar på besked.

Nu kommer den obarmhärtiga tystnaden

Jag har dansat halvnaken, pratat högt med mig själv, druckit gårdagens kaffe, sjungit falskt och hämtat nytt mod och envishet från en osynlig brunn, om och om igen. Men nu är det gjort. Igen.
Manuset är skickat till förlag. Ännu ett varv i skärselden.
En lektör, en agentur och tre testläsare senare.
Nästan på dagen två år sedan.

Och jag är så stolt över mig själv. Inte över att jag skrivit klart mitt manus (igen) utan en massa annat:

Att jag satte en deadline och höll den.
Att jag kunnat avhålla mig från Netflix. (det är faktiskt megastort)
Att jag inte ätit så mycket tröstgodis under redigeringen den här gången.
Att jag inte gett upp.

Mitt manus är så mycket bättre denna gång. All feedback från testläsare, lektör och agentur och alla timmar av ändringar som följt på det.
Så värt det.

Manuset är redo, jag är redo.

Och nu. Väntan.
Den olidliga.

Så hej mitt kära Netflix. We meet again.

Tiden

Den går utan att man anstränger sig. Dygn på dygn. Dagar, nätter, förflutna tankar.

Så what's new? Två testläsare har sagt sitt, den tredje låter vänta på sig. Hon är min närmsta släkting och läser fort men sällan. Busy busy, som alla andra.

Mina två läsare har hittat några småfel men ingen allvarlig brist. De har unisont sagt att det är spännande nog. Att den är redo. Jag är så tacksam över deras feedback och att någon i dessa hektiska tider vill ta sig tiden att läsa mitt manus och våga ge kritik.

Så då återstår bara mina nypåkomna idéer för att skruva till det lite. Det blir projektet för semestern och kanske blir det nytt inskick på årsdagen för två år sen då jag med skälvande finger tryckte på "skicka". Så mycket har hänt sedan dess, så många lärdomar, så mycket uppmuntran.

För er som undrar om ert manus är tillräckligt bra; kosta på er en lektör. Det har varit ovärderligt att få ett skarpt öga som ohämmat ger kritik för att lyfta ditt manus till nya nivåer.

Ska det regna i sommar kan det få komma i slutet på juli. Allt för konsten.


"Jag har letat sedan jag var liten efter stigen, till toppen av världen. 
Mamma sa lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa. 
Gör något jag aldrig klarar. Stig till toppen av världen där änglar leker. 
Res dig efter varje smäll, du har en ängen på din axel, din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer"

- Håkan Hellström -

Både ja och nej

Näpp, det räckte inte hela vägen denna gång heller. Men helt kört är det inte, jag är välkommen att skicka in igen efter att ha jobbat om mittenpartiet.

Början bra. Slutet bra.
Nu återstår alltså att tajta till mer på mitten. Precis som beach2019 ; )

Först kom en svacka. Besvikelsens draperi drogs för och jag satt och stirrade i väggen en kväll. Men deppen blev kortvarig och jag har börjat skissa på alternativa ändringar. Det slår mig än en gång hur många varv man kan ta ett manus och hela tiden hitta nya infallsvinklar och varianter.

Hur orkar du? frågade en kollega.
Det finns inget annat, svarade jag.
Jag har massor av idéer redan.
Det ska bara gå.

Tredje gången gillt tänker jag.
Med envishet och hjälp från goda vänner ska det gå.

Final countdown

Jag skickade in mitt manus före jul. I tre månader väntade jag innan jag hörde av mig till dem och stämde av. Nu har jag fått förhandsbesked om att få definitivt besked inom två veckor. Det kan med andra ord bli ett riktigt förstaaprilskämt.  Det vore väl ironiskt.

Hur som helst. Har man väntat i tio år på detta läge kan man vänta två veckor till. Nemas problemas. Hur undviker man att inte bita sönder naglarna? Hur låter man bli att bli smågalen?
Jo man skriver på synopsis och scener till uppföljaren och tränar på gym och tänker på annat.

Jag har lärt mig ett nytt ord också; manifest
Inte mani-fest som i intensivparty utan engelskans manifest. Att visualisera det man vill ska hända.
Så jag visualiserar var jag ska ha releasepartyt, vilka kläder jag ska ha, hur bokomslaget ska se ut och spelar på repeat den låt som varit min "när jag blir antagen-låt".  Det är en låt som rätt sällan spelas i radio numera eftersom den har många år på nacken men... vet ni, imorse hörde jag den plötsligt när jag körde till jobbet. Det måste ju bara vara ett tecken. Tänker jag och visualiserar. Som idrottarna som ser sig själva först över mållinjen.

Vi hörs om två veckor.

Tummen är blå men jag skriver ändå

Skriver på kärleksromanen också.
Två helt olika projekt samtidigt. Tja... varför inte.
"Det har jag aldrig provat så det klarar jag alldeles säkert".
(Pippi Långstrump)

Blir ju galen av att sitta och hålla tummen.
Över två månader nu.
Man är numera proffs på att vänta och hålla hoppet vid liv.
Och kolla mobilen var tredje minut.
Det var på tiden, skulle man kunna säga när de ringer. Och skratta lite som att man skojar fast man är gravallvarlig. Och sen skulle de säga att "vi vill väldigt gärna träffa dig" och då skulle allt vara glömt och förlåtet och äsch då tiden har gått så fort så. Den som väntar på nåt gott liksom.

I min ständiga väntan fräsläste jag nyligen "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson och mådde illa av all förödmjukelse och totalförnedring en kvinna kan utsätta sig för. Hon skriver gudomligt fint och håller skyhög nivå men de måste ändå ha varit plågsamma att skriva. Nej, tacka vet jag hederliga gamla deckare eller fantastiska kärleksromaner som håller sig långt från den egna verkligheten så att man slipper igenkänning och sån där skit.

Synopsis å tumhållning

Vi skulle visst prata synopsis denna gång. Skelett till deckare nummer två. Eller den som blir nummer tre. Den ser just nu ut ungefär så här och med tre kapitel skrivna:

Mordoffer hittas. Solklart mord. Vapen ej funnet på platsen.
Huvudpersonen blir kontaktad för att ingå i utredningen.
Tillbakablick med presentation av historik.
Flera potentiella gärningsmän och kvinnor presenteras.
Framåtblick/nutid. Utredning pågår.
Tillbakablick.
Nutid. Huvudpersonens egna privatliv blir indraget.
Motgång.
Tillbakablick
Nutid. Huvudpersonens egna dilemma intensifieras.
Potentiell mördare/teori 1 avfärdas.
Motgång igen.
Tillbakablick. Teori nr 2 fördjupas.
Alternativ 3 presenteras.
Tillbakablick. Teori 3 fördjupas.Teori 2 avfärdas.
Teori 3 avfärdas.
Klimax. All hell breaks loose men på ett annat sätt än man först trott.
Upplösning/nedtrappning. Läsaren får en förklaring till vem som är mördaren men inte utredarna.
The End. (ev med intro till nästa bok.)

Det finns flera modeller för synopsis och flera modeller för upplägg av handlingen som bl a finns bra beskrivet på sidan "skrivardrömmar.se" med skrivcoachen Pia Lerigon.

Det finns många åsikter om nyttan med synopsis, vissa skippar den helt och hållet men jag gillar att veta den röda tråden och hur det ska sluta redan när jag sätter igång. Därmed inte sagt att jag kan skriva om min synopsis flera gånger ifall att jag kommer på en annan vändning eller ett bättre slut.

Jag börjar se den nu, storyn. Jag börjar höra röster igen. Smaka på personnamn. Lär känna de där individerna som ska befolka min historia. Försöker googla på svenska skådespelare också, för att få ett ansikte på figurerna. Drömma om vilka som ska spela dem när det blir en serie på Netflix.

Allt medan jag väntar på att höra ifrån den agentur som nu läser min omskrivna version av deckare nummer ett. Åtta veckor nu och för två veckor sedan släppte hämningarna och jag mailade dem. Svaret var som jag hoppats; de hade inte haft tid att läsa ännu. Fullt upp.
Så. Hoppet är det sista som lämnar en.
Och champagnen korkar väl upp sig själv snart där i kylskåpet.