Mycket snack, mera verkstad

Hemlighetsfullhet är inte min grej. (visst, länken är "dold" men det är också det enda. Klickar ni får ni ju se.)

Det var aldrig ett alternativ för mig att verka i det gömda. Jag bestämde mig ganska omgående för att berätta för alla jag kände om mitt skrivande, när jag väl börjat skriva. Jag minns att en person tyckte att det var så dumt:

"Men tänk om du inte lyckas?" 
"Tänk om du inte skriver klart. Vad ska folk tycka?!"

Jag såg det precis tvärt om. Att det var en nödvändighet för ATT lyckas. Att ha allas ögon på mig. Att få frågor om hur det går har varit en otrolig inspiration och ryggpiska. Tack alla ni som brytt er och frågat och pushat mig.

Att blogga om skrivande började jag med förra året och av den enkla anledningen att jag såg det som en möjlighet att inspirera andra som skriver och att samtidigt få utlopp för mitt skrivandebehov, om de saker som inte passar i mina manus. Om livet, relationer, psykisk ohälsa eller bara lite tok. Bjuda på lite av mig själv och samtidigt visa mer av mig själv för eventuella intressenter. (Med intressenter menas inte mansfolk utan branschfolk, ifall någon misstolkade det.)

Nåja.
"Mycket snack och lite verkstad" -som mina tvivlare viskade- blev 428 sidor.

Funkar för mig.