När fantasi möter verklighet

Vad gör man för att hålla pulsen i schack och förhindra galenskap?
Man skriver såklart.
Jag har en romanidé som funnits i mitt bakhuvud en längre tid. En kärleksroman, en helt fristående historia om en man som möter en kvinna och sedan spenderar ett helt liv utan henne tills en dag...

Jag har skrivit några kapitel, inledning och slut. Det finns en sann historia i bakgrunden som min handling baserar sig på. Så får jag ett samtal från mannen som har huvudrollen i storyn och han berättar att precis det jag fantiserat ihop har visat sig vara sant.
Oddsen för det?
Nu måste boken skrivas.
Men jag som hade en annan på gång. Uppföljaren till det deckarmanus jag nyss skickat in.

Det blir väl till att skriva på två manus samtidigt. Två vitt skilda historier som kan fall helt olika förlag i smaken. När jag inte vill skriva om olycklig kärlek kan jag frossa i spänning och mörka sinnen. I kärleksromanen gör karaktärerna inte alls det deras hjärtan längtar efter och i den andra gör de precis det de känner för. Ohämmat.

Torde bli en fin kontrast att kasta sig mellan.
Medan man (o)tålmodigt väntar på besked.

Nu kommer den obarmhärtiga tystnaden

Jag har dansat halvnaken, pratat högt med mig själv, druckit gårdagens kaffe, sjungit falskt och hämtat nytt mod och envishet från en osynlig brunn, om och om igen. Men nu är det gjort. Igen.
Manuset är skickat till förlag. Ännu ett varv i skärselden.
En lektör, en agentur och tre testläsare senare.
Nästan på dagen två år sedan.

Och jag är så stolt över mig själv. Inte över att jag skrivit klart mitt manus (igen) utan en massa annat:

Att jag satte en deadline och höll den.
Att jag kunnat avhålla mig från Netflix. (det är faktiskt megastort)
Att jag inte ätit så mycket tröstgodis under redigeringen den här gången.
Att jag inte gett upp.

Mitt manus är så mycket bättre denna gång. All feedback från testläsare, lektör och agentur och alla timmar av ändringar som följt på det.
Så värt det.

Manuset är redo, jag är redo.

Och nu. Väntan.
Den olidliga.

Så hej mitt kära Netflix. We meet again.

Tiden

Den går utan att man anstränger sig. Dygn på dygn. Dagar, nätter, förflutna tankar.

Så what's new? Två testläsare har sagt sitt, den tredje låter vänta på sig. Hon är min närmsta släkting och läser fort men sällan. Busy busy, som alla andra.

Mina två läsare har hittat några småfel men ingen allvarlig brist. De har unisont sagt att det är spännande nog. Att den är redo. Jag är så tacksam över deras feedback och att någon i dessa hektiska tider vill ta sig tiden att läsa mitt manus och våga ge kritik.

Så då återstår bara mina nypåkomna idéer för att skruva till det lite. Det blir projektet för semestern och kanske blir det nytt inskick på årsdagen för två år sen då jag med skälvande finger tryckte på "skicka". Så mycket har hänt sedan dess, så många lärdomar, så mycket uppmuntran.

För er som undrar om ert manus är tillräckligt bra; kosta på er en lektör. Det har varit ovärderligt att få ett skarpt öga som ohämmat ger kritik för att lyfta ditt manus till nya nivåer.

Ska det regna i sommar kan det få komma i slutet på juli. Allt för konsten.


"Jag har letat sedan jag var liten efter stigen, till toppen av världen. 
Mamma sa lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa. 
Gör något jag aldrig klarar. Stig till toppen av världen där änglar leker. 
Res dig efter varje smäll, du har en ängen på din axel, din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer"

- Håkan Hellström -

Både ja och nej

Näpp, det räckte inte hela vägen denna gång heller. Men helt kört är det inte, jag är välkommen att skicka in igen efter att ha jobbat om mittenpartiet.

Början bra. Slutet bra.
Nu återstår alltså att tajta till mer på mitten. Precis som beach2019 ; )

Först kom en svacka. Besvikelsens draperi drogs för och jag satt och stirrade i väggen en kväll. Men deppen blev kortvarig och jag har börjat skissa på alternativa ändringar. Det slår mig än en gång hur många varv man kan ta ett manus och hela tiden hitta nya infallsvinklar och varianter.

Hur orkar du? frågade en kollega.
Det finns inget annat, svarade jag.
Jag har massor av idéer redan.
Det ska bara gå.

Tredje gången gillt tänker jag.
Med envishet och hjälp från goda vänner ska det gå.

Final countdown

Jag skickade in mitt manus före jul. I tre månader väntade jag innan jag hörde av mig till dem och stämde av. Nu har jag fått förhandsbesked om att få definitivt besked inom två veckor. Det kan med andra ord bli ett riktigt förstaaprilskämt.  Det vore väl ironiskt.

Hur som helst. Har man väntat i tio år på detta läge kan man vänta två veckor till. Nemas problemas. Hur undviker man att inte bita sönder naglarna? Hur låter man bli att bli smågalen?
Jo man skriver på synopsis och scener till uppföljaren och tränar på gym och tänker på annat.

Jag har lärt mig ett nytt ord också; manifest
Inte mani-fest som i intensivparty utan engelskans manifest. Att visualisera det man vill ska hända.
Så jag visualiserar var jag ska ha releasepartyt, vilka kläder jag ska ha, hur bokomslaget ska se ut och spelar på repeat den låt som varit min "när jag blir antagen-låt".  Det är en låt som rätt sällan spelas i radio numera eftersom den har många år på nacken men... vet ni, imorse hörde jag den plötsligt när jag körde till jobbet. Det måste ju bara vara ett tecken. Tänker jag och visualiserar. Som idrottarna som ser sig själva först över mållinjen.

Vi hörs om två veckor.

Tummen är blå men jag skriver ändå

Skriver på kärleksromanen också.
Två helt olika projekt samtidigt. Tja... varför inte.
"Det har jag aldrig provat så det klarar jag alldeles säkert".
(Pippi Långstrump)

Blir ju galen av att sitta och hålla tummen.
Över två månader nu.
Man är numera proffs på att vänta och hålla hoppet vid liv.
Och kolla mobilen var tredje minut.
Det var på tiden, skulle man kunna säga när de ringer. Och skratta lite som att man skojar fast man är gravallvarlig. Och sen skulle de säga att "vi vill väldigt gärna träffa dig" och då skulle allt vara glömt och förlåtet och äsch då tiden har gått så fort så. Den som väntar på nåt gott liksom.

I min ständiga väntan fräsläste jag nyligen "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson och mådde illa av all förödmjukelse och totalförnedring en kvinna kan utsätta sig för. Hon skriver gudomligt fint och håller skyhög nivå men de måste ändå ha varit plågsamma att skriva. Nej, tacka vet jag hederliga gamla deckare eller fantastiska kärleksromaner som håller sig långt från den egna verkligheten så att man slipper igenkänning och sån där skit.

Synopsis å tumhållning

Vi skulle visst prata synopsis denna gång. Skelett till deckare nummer två. Eller den som blir nummer tre. Den ser just nu ut ungefär så här och med tre kapitel skrivna:

Mordoffer hittas. Solklart mord. Vapen ej funnet på platsen.
Huvudpersonen blir kontaktad för att ingå i utredningen.
Tillbakablick med presentation av historik.
Flera potentiella gärningsmän och kvinnor presenteras.
Framåtblick/nutid. Utredning pågår.
Tillbakablick.
Nutid. Huvudpersonens egna privatliv blir indraget.
Motgång.
Tillbakablick
Nutid. Huvudpersonens egna dilemma intensifieras.
Potentiell mördare/teori 1 avfärdas.
Motgång igen.
Tillbakablick. Teori nr 2 fördjupas.
Alternativ 3 presenteras.
Tillbakablick. Teori 3 fördjupas.Teori 2 avfärdas.
Teori 3 avfärdas.
Klimax. All hell breaks loose men på ett annat sätt än man först trott.
Upplösning/nedtrappning. Läsaren får en förklaring till vem som är mördaren men inte utredarna.
The End. (ev med intro till nästa bok.)

Det finns flera modeller för synopsis och flera modeller för upplägg av handlingen som bl a finns bra beskrivet på sidan "skrivardrömmar.se" med skrivcoachen Pia Lerigon.

Det finns många åsikter om nyttan med synopsis, vissa skippar den helt och hållet men jag gillar att veta den röda tråden och hur det ska sluta redan när jag sätter igång. Därmed inte sagt att jag kan skriva om min synopsis flera gånger ifall att jag kommer på en annan vändning eller ett bättre slut.

Jag börjar se den nu, storyn. Jag börjar höra röster igen. Smaka på personnamn. Lär känna de där individerna som ska befolka min historia. Försöker googla på svenska skådespelare också, för att få ett ansikte på figurerna. Drömma om vilka som ska spela dem när det blir en serie på Netflix.

Allt medan jag väntar på att höra ifrån den agentur som nu läser min omskrivna version av deckare nummer ett. Åtta veckor nu och för två veckor sedan släppte hämningarna och jag mailade dem. Svaret var som jag hoppats; de hade inte haft tid att läsa ännu. Fullt upp.
Så. Hoppet är det sista som lämnar en.
Och champagnen korkar väl upp sig själv snart där i kylskåpet.

I väntan på

Vad är det bästa man kan göra medan man väntar på ett besked och är en riktigt dålig väntare?
Börja på nästa projekt, råder man mig till.


Sagt och gjort.


Har påbörjat två nya romanprojekt, två helt olika manus, vilket ska gagna en på så sätt att man kan skriva på det man känner sig mest manad till ena dagen och byta till nästa projekt andra dagen om orken tryter med det första.


Allt för att inte bli stående och för att bibehålla skrivandet. Och sittfläsket.


Projekt ett är en tidlös kärleksroman, baserad på verkliga händelser som jag fyllt på med hittepå. Projekt två är fortsättningen på min första deckare och även den baserad på ett verkligt (olöst) mordfall där jag tagit mig friheten att bestämma vem som är gärningsman.


Så. Nu har jag lite att bita i. Fas ett är research och synopsis. Mer om synopsis i nästa inlägg.

Ut med det gamla och in med det nya

Efter ett halvårs redigering med avbrott en månad under den heta sommaren har jag nu äntligen skickat in manuset igen till den agentur som visat intresse. Vi har inte haft kontakt sedan i våras efter den fantastiskt fina feedback jag fick och jag har haft häcken full av ändringar efter att lektör och testläsare sagt sitt.  Det har varit en mestadels rolig process att försöka hitta nya lösningar på de tips jag fått. Är mer än nöjd med resultatet som dessutom är 100 sidor kortare.

I november hörde agenturen av sig och undrade hur redigeringen gick. Jag fick med det en behaglig eld i baken och nu är manuset alltså ute på äventyr igen. Nu återstår den långa väntan på besked om mina ändringar fallit dem i smaken.

Är jag inte less på skrivande nu?
Nä.
Ska bara ha en liten paus men sen är jag redo för uppföljaren om redan finns klar i huvudet.
Under tiden kan ni hålla tummarna för att 2019 blir mitt år.


Boktips:  "Den första frosten", av Anna Kuru.
Kirunaförfattare som vunnit novellpriser tidigare. Detta är hennes debutroman och hon porträtterar  människor på ett sätt jag verkligen gillar.  Egenutgivare än så länge, men jag har en känsla av att hon snart har ett förlag med sig.

Netflix:  "Gränsland"   norsk krim-serie i åtta delar


Gott Nytt År!  *skrivpå*

May the Lord open

Det knackade hurtigt på dörren nyss och jag stack ut mitt otvättade huvud ur skrivarbubblan (har ledig dag för att prioritera att skriva klart manus denna månad) för att heja på grannen som kanske behövde låna lite kaffe?

Jag möttes av en bländvitt leende man och en välkammad kvinna som ville prata om dagens tema  "var man finner tröst" och Rikets Sal.  Fromheten själv stod på trappan. Blessed be the fruit, tänkte jag. May the Lord open. *

När de gått vidare - forfarande bländande leende - och jag stängt dörren såg jag för min inre syn hur min mamma hängde ut genom det nytvättade fönstret medan två ivriga vittnen försökte förmedla sitt budskap allt medan mamma kämpade och svettades med spröjsen. Allt hon behövde då var en hjälpande hand med fönsterputsen, hängande i fria luften allt medan de predikade från marken. Hon var närmare Gud är de och ändå fortsatte de prata...

Hon ville inte bjuda på kaffe och lyssna. Hon ville putsa fönster och kanske be dem dra åt helvete.

Var man finner tröst? Jo, det ska jag säga eder. I att göra det man älskar allra mest, med en envis tro och förtröstan om att det kan bära hela vägen till författarhimlen.


*The Handmaid´s Tale (ruggig, genialisk dystopi)

Here´s Johnny

Jag bad ju om det. En lektör och en agentur har sagt sitt. Proffsen. Sidovis med tips och förslag. Jag har lydigt ändrat. Dag ut och dag in. Snöat in på alla kapitel och blivit blind.
Bett en testläsare gå igenom och hjälpa mig få syn på var jag är. Att det hänger ihop, efter alla ändringar.

Och jag ändrar och skriver om och snyggar till. Och svettas. Vad håller jag på med egentligen?
Där sitter man. Rumpan allt plattare mot stolen, omgiven av bananflugor och med ryggen krökt som en ostbåge. Luktar av ångest och otvättat hår. Solen som skiner där ute. 20 grader varmt. Tända ljus och massor av nya serier som lockar och drar på Netflix och HBO och CMore.

Hur kan man frivilligt, vecka efter vecka, år ut och år in, hålla på med något som man inte ens vet om det någonsin kommer att bli en bok? Och man kan tänka sig att göra om det.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.