En oskrapad trisslott

Fyra veckor utan refusering nu.

Folk frågar om jag hört något från något förlag. Näpp, svarar jag glatt.
För det är som att gå med en oskrapad trisslott i fickan. Det kan vara en storvinst.

"Tänk om..."

Det är i princip helt osannolikt att just jag, på första försöket, skulle vara den som får Samtalet. Men någon ska de ju ringa. Medan dagarna går tänker jag att det.kan.bli.jag. Det kan vara min tur nu.
Jag har inget bättre för mig medan jag jobbar, diskar, tränar, uppfostrar barn och ser löven gulna och falla. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Jag läser också. "Hon som vakar", av Caroline Eriksson läste jag precis ut och nu ligger "Utmarker" av Arne Dahl på nattduksbordet.

Jag rensade på skrivbordet också och fann några gamla bortglömda synopsis till bland annat en barnbok om barn till psykiskt sjuka från 2009. Jag hade påbörjat några kapitel och den var riktigt bra. Det är en märklig känsla att läsa något man hittat på för flera år sedan och sedan lagt i glömska.

Förutom synopsis till uppföljaren till deckare no 1 har jag synopsis till en ny roman också, en kärleksroman som spänner över femtio år. Om jag inte behövde jobba skulle jag skriva båda samtidigt och köra en vecka i taget med respektive story. De är helt olika både i genre och storyline och det skulle vara intressant att se hur skrivarprocessen gynnades eller hindrades av att ha parallella spår. Så många ideér, så lite tid...

Roligheter

Jag mailade en förläggare på ett bokförlag härom dagen och fick ett personligt svar inom tolv timmar.  Det är inget litet förlag, det är en person som har hur mycket som helst att göra och ändå tar den goa människan sig tid att besvara mitt mail. Jag som inte ens hade några frågor. Hon hade lätt kunnat läsa mitt mail och sedan trycka på delete och glömma alltihop.

Fint. Och så vann jag en utlottning av Caroline Erikssons "Hon som vakar" på Instagram. Caroline är utgiven på Forum. Det blir den första av hennes böcker jag ger mig på och förväntningarna är höga. Caroline har också en podd med Ninni Schulman som heter "Skriv en bestseller- eller en annan bok" vilket är det bästa jag lyssnat på på väldigt länge. Många ovärderliga tips fick jag där och många skratt.

En sista grej. Jag har börjat följa bokförlagen och några förläggare på Instagram. Rätt som det var kom en förfrågan om att följa moi,  från en känd kvinnlig författare.
Eh.
But why? Nu måste hon ha slunkit med fingret, tänkte jag. Ja ja, hon får väl följa mig men författaren kommer snart inse sitt misstag (jag är ju bara en vanlig svensson) och avfölja mig.
Men icke.
Hon står kvar.  Stackars människa. Måste se uppdateringar i sitt flöde på mina barn, husrenoveringar och mina glada utrop om ditt och datt i Gävle och annat ointressant för en etablerad författare.

När vi träffas (för det kommer vi ju :) ska jag skälla på henne för att hon snodde "min" boktitel.
Skoja bara.
Ännu en rolig anekdot att tråka ut folk med i framtiden i alla fall.

Slumpen och sammanträffanden

(Ursäkta mig om jag berättat detta förut men en god historia tål att upprepas.) 

Jag var på Bokmässan i Göteborg för några år sedan. En av kvällarna gick jag tillbaka till mitt hotell och blir hejdad i entrén av en vakt som tar min arm och pekar vart jag ska gå (ett separat rum längre in).
"Jag har inte bokat nåt bord", säger jag förvirrat och vakten säger:
"Åh, förlåt, jag trodde att du hörde till förlaget".
"Vilket förlag?" frågar jag roat.
"Förlag X".

Jag var naturligtvis snabb att berätta att jag skrev på en bok och att det var ett förlag jag gärna ville tillhöra i framtiden. Vi skrattade båda åt missförståndet och sammanträffandet.
"Om du jobbar kvar då bjuder jag på en drink", sa jag. Vakten önskade mig all lycka till och vi skildes åt.

Jag ställde mig i ett hörn och spejade på alla författare som minglade i baren. En vacker dag, tänkte jag avundsjukt. En dag då... då jäklar är det jag som sitter där inne med Förlag X och skrattar åt livets tillfälligheter.

Så. OM...just det förlaget skulle ... (jag vet att chansen att slinka igenom nålsögat är minimal but a girls gotta dream) så vore det en himla lustig historia tycker jag. Faktiskt. Jag vill liksom inte tro att det bara var en slump.

Hej, förresten, till alla som varit in på min blogg senaste veckorna. Trevligt att så många hittat hit. Nu när jag lämnat ifrån mig manus kommer jag att ha mer tid att skriva inlägg. Och läsa de böcker som legat på vänt så länge.

Läste precis ut "Ögonblicket" av Douglas Kennedy. Väldigt bra historia om Berlinmuren och kärlek över alla gränser. Nu är det Giolitos "Störst av allt" jag slukar. Giolito vann precis Glasnyckeln för bästa kriminalroman 2017. Hennes sommarprat var också mycket bra. Om man inte vet vem hennes pappa är hör man säkert det. De har många likheter i sina härliga, krassa uttryckssätt.
Giolito är utgiven på samma förlag som Therese Söderlind från Ullånger; Wahlström & Widstrand.

JAG GJORDE DET!

GAAAAAAAAAAAAAH.
Till alla som frågat och undrat så länge: "Hur går det med boken, Ulrika?"

Jorasåatte....
Manus är härmed inskickat. Jag har tryckt på knappen.

426 sidor, 606 488 tecken inklusive blanksteg.

Jag lovade att det var i år det skulle ske och nu alldeles nyss har jag äntligen skickat iväg min älskade mordhistoria till sju förlag. (Sju är mitt lyckonummer, som ni kanske förstår...)

Jag har varit öppen med att jag skriver på en bok hela tiden. Galet att avslöja en sån sak tycker vissa. För mig har det varit personlig taktik från första stund.
Jag behövde pressen och peppningen. Vetskapen om att andra väntade på ett resultat.
Det tog lite tid, men det var såå värt det!

Jag börjar med att tacka mig själv. För att jag trott på mig innan någon annan gjorde det, för att jag kämpat, stått ut, aldrig gett upp. Fy fasen vad drygt det har varit många gånger. Efter ett tjugotal omskrivningar och ändringar blir man ändå aldrig 100% nöjd. Men jag har alltid trott på min story och aldrig gett upp hoppet om att bli klar. Fan, jag har ju till och med bytt efternamn för några år sedan, bara för att ha ett passande författarnamn. (ha, gissar att många himlade med ögonen då)

Tack Josephine, för korrläsning om polisarbete.
Tack vänner och familj som bidragit med så mycket genom åren. Ingen nämnd, ingen glömd.
Tack Malin L, för att du sprang förbi mig på modets upplopp och skickade in ditt barnboksmanus på vinst och förlust. Jag vet ingen lika modig som du.

Tack också till Ninni Schulman för att din "Flicka med snö i håret" faktiskt inte alls var samma story som min som jag först befarade och som skakade om mig rejält. Jag avskydde dig faktiskt en stund innan jag lugnat ner mig och köpt boken. Nu har jag haft nöjet att lyssna på din och Caroline Erikssons podd och numera älskar jag dig.

Tack även till Åsa Träff och Camilla Grebe för att ni hann före att knipa titeln "Eld och djupa vatten" som jag haft som arbetsnamn i något år. Som jag grämde mig... men först till kvarn är det som gäller i bokvärlden. Jag kom ju på en ny titel till slut och faktiskt blev den ännu mer passande för just min story.

Jag vill också tacka den person som sa "mycket snack och lite verkstad" och "jag tror det när jag ser det" och alla de som lagt huvudet på sned och talat om för mig hur omöjligt det är att ge ut en bok. Tack för att ni gjorde mig så sugen att motbevisa er.  Ni har bara gett mig än mer norrländskt jävlaranamma.

Sist och störst: tack älskade Anders, som stöttat mig som ingen annan. Som ivrigt lyssnat på mina ideér, som ställt hundratals irriterande och viktiga frågor, som peppat och pushat och hejat på. Som testläst om och om igen och stått ut med mina humörsvängningar och kvävda skrik när jag svettats över ett olöst dilemma i storyn. Utan dig hade jag inte varit klar redan nu. Jag älskar dig.

Är jag nöjd med den nu? Jag är mer än nöjd. Jag älskar min story. Nu är det upp till proffsen och jag håller alla tummar för att en förläggare någonstans i Sverige faller pladask för just min mordhistoria.

Nu ska jag inte titta åt nästa manus på väldigt länge.
Nu ska jag bara vara ledig, läsa, pyssla, krama mina barn, träffa vänner, se filmer, träna. Vänta.

Men först blir det champagne!
SKÅL!

I år smäller det

2017.

I år blir det tio år sedan jag fick en skrivarkurs i julklapp av mina nära och kära och införskaffade en lap top att skriva på.

Embryot till min första bok fanns där. Nu ska barnet födas.
Jag har nu kommit så pass långt med redigeringen att jag börjar ana målflaggan.
Det har tagit tid men manuset har också blivit så mycket bättre.

Vad har hänt det gångna året?
Jag har låtit en testläsare kommentera. Jag har studerat litteratur och filmer och hämtat nya idéer till hur mina scener kan bli ännu bättre. Jag har strukit och flyttat om kapitel sjutusengånger och läst om och om igen. Pratat högt för mig själv och frågat karaktärerna om jag gjort dem rättvisa.

Jag har tagit pauser och kräkts på allt. Jag har bytt jobb. Jag har haft en lång semester. Jag har träffat andra skribenter som hoppas kunna skicka in sina drömmar till förlag detta år. Jag har fått sparkar i baken och hejarop.

Så nu tror jag att det börjar närma sig final. Det känns på något vis som att 2016 var ett år i träda och att detta år blir ett skörderikt år.

Ville bara titta in och berätta att jag lever och mår och att det jobbas på.
Vi hörs.

Sju långa år

Long time.

Jag vet.

Shit happens. Köksrenovering och trötthet har tagit all min tid.

Men! Min kärlek läser mitt manus nu och det redigeras vidare. Redigering är djävulens verk och jag verkligen avskyr den här processen. Avskyr. Och som jag vrider mig. Tänker på allt annat än hur jag ska skära sönder min första bebis. Tänk er själva; ni har burit på någonting i flera år och vårdat det ömt, försiktigt pressat fram en alldeles nyfödd, skör, vacker liten varelse. Att sedan måsta kisa, vifta missnöjt med handen och gå loss med storkniven för att skära bort än det ena än det andra från detta spädbarn är inget man hoppar in i med liv och lust. Nä. Man vill sitta där och beundra skapelsen och säga att visst har den mina ögon? Är det inte precis min näsa?

Klart man vet att den där ungen är precis lika ful som alla andra nyfödda. Illröd och geggig, med missformat huvud av allt krystande. Att det ger sig med tiden, att den måste få gå till sig och växa på sig. Jag lovar, jag ska klara det. Det blir bra till slut.

Den senaste veckan tog tog jag ett viktigt steg på vägen. Förra veckan köpte jag en ny assistent, en slimmad silverfärgad MacBook Pro. Retinaskärm. Sköna tangenter med ljusdioder under. Passande inför höstmörka kvällsseanser med mig själv och blodiga ådalingar.  I sju år har jag knattrat på en svart MacBook som nu börjat surra oroväckande högt, ta en evighet på sig att starta upp och som dessutom är brännskadad efter en incident på ett café för ett par år sedan. Alltså dags att ta farväl innan mina alster går om intet.

Ingen av mina närmaste vill höra talas om en tvåa innan jag skickat in den här sönderpratade ettan men.... jag har smygskrivit lite ändå. Bättre skriva lite på något än inget, resonerar jag.

Så. Jag lever. Jag skriver. Det går framåt. Långsamt förvisso, men ändå.
Vi hörs.

"Hur går det med boken då?"

Jag börjar få frågan oftare och oftare. Människor i min närhet vill läsa den där boken jag pratat så mycket om. Här är lite svar:

Boken är klar.
Redigeringen är mindre klar.
Sommaren är min sämsta period eftersom jag prioriterar annat då.
Bokskriverier tar den tid den tar. (Den som väntar på något gott...)
Jag avskyr verkligen redigering. Inte första varvet, men tredje... femte...

Under sommaren har jag skrivit nästa bok i huvudet. Tänkt och spekulerat och intrigerat och fantiserat. Nu kommer hösten och jag hoppas kunna redigera klart bok nr ett innan årsskiftet. Det känns som ett rimligt tidsperspektiv. Dessutom renoverar jag köket och är förälskad och småbarnsmamma och tycker om att träna en hel del så skrivartiden är minimal för tillfället.

Min kloka syster brukar säga att "det blir som det är meningen". Jag tror att min bok blir färdigredigerad när det är meningen. Jag har ingen direkt brådska. Jag tror på tajming.

Kort och gott

Jag möter många stressade människor i mitt dagliga arbete. Allt fler söker sjukvård på grund av att de håller på att bränna ut sig.

Fallexempel:

Ung kvinna söker läkare pga sömnsvårigheter, orolig mage samt tryckkänsla över bröstet.
Kvinnan jobbar mycket och önskar nu någon slags hjälp mot sina symtom eftersom hon inte klarar av att jobba. Hon önskar helst undvika piller/mediciner.

Fallexempel 2:

Ung man söker läkare pga samma symtom som kvinnan ovan. Han har ett arbete 7-16 men jobbar oftast över samt har extra åtaganden på kvällar och helger. Han vill träna men hinner inte. Söker snabb hjälp, vill fort bli kvitt symtomen. Vill ogärna börja ta mediciner.


Lösning: dra ner på tempot. Sök ett annat arbete. Sluta upp med stressbeteendet. Ta det lugnt.

För det behövs inga läkare, inga terapeuter, inga piller. Du själv kan förändra din situation, ditt liv, ditt mående.

Fråga dig själv: vad mår jag bra av? Vad mår jag dåligt av?

Gör mer av det första och mindre av det andra och jag törs lova att du mår bättre snart.

Förnekelse gone bad

Jag läste en beklämmande artikel om en ständigt leende TV-profil som förnekar sig själv. Läs artikeln här. Tankarna går till filmen "Falling Down", ni minns den med Michael Douglas som en het sommardag briserar och går bärsärkagång i Los Angeles.

Få saker gör mig så ledsen som när en förälder slår undan benen för sina barn, genom sitt sätt att hantera livet. De första levnadsåren är vårdnadshavare livsviktiga förebilder i att skapa en stabil självkänsla hos barnet. Merparten av de patienter jag träffar har bristande självkänsla och med det något sämre förutsättningar att klara av de påfrestningar livet bjuder på.

"Tänk positivt!" Så säger många när de ska försöka ge någon slags vägledning i hur en person ska rycka upp sig och komma ur sina negativa tankebanor.

Jag vill påstå att en komplett människa behöver kunna både och. Syftet med vår existens är överlevnad och fortplantning. I en hotsituation har vi tre strategier att ta till; kämpa, fly eller spela död. Vi behöver kunna tänka rationellt och bedöma vilken strategi som för tillfället är det bästa alternativet, dvs det som ger största möjliga chans till överlevnad.

Att göra som Tina Nordström; enbart blicka framåt efter en svår händelse och inte stanna upp och reflektera över vad som hände är lika förödande som att inte göra en händelseanalys av t ex en arbetsplats olycka. Om vi inte analyserar vad som gick fel kan vi inte göra de förändringar som förebygger att en liknande olycka inträffar igen. Och igen. Om vi inte lär av våra misstag kommer det att sannolikt att gå illa för oss. Och om vi inte bearbetar det vi varit med om och bara springer ifrån det otäcka kommer det förr eller senare ikapp och då blir konfrontationen desto blodigare. Precis som en skelettskada behöver gipsas och läka innan det kan belastas igen behöver vi människor tid för återhämtning och läkning. Det är då vi kommer igen, starkare och tömda på det som annars skulle ligga i ryggsäcken och tynga oss.

Jag hoppas att Tinas barn har andra vuxna förebilder som lär dem att det är bra för oss att våga möta våra rädslor och överkomma dem, istället för att, envist leende, springa åt andra hållet. Att det är bra för oss att tömma kroppen genom våra tårar, när vi är ledsna. Att se både till det mörka och till det ljusa. Att lösa våra problem, se vår egen kraft och potential och få självkänsla genom det.

Tina är egentligen bara rädd. Hon har sett mörkret och vågar inte glänta på dörren på grund av att hon inte tror att hon skulle klara av att möta trollen. Hon har förmodligen lärt sig att sopa under mattan av någon äldre förebild som också den var för rädd för att göra annat.

Vi gör det vi tror att vi förmår. Vi förmår det vi vågar. Måtte du hitta modet någon gång, Tina. Innan topplocket brinner av nästa gång.

Topplistan

Jag kom på 87:e plats av 6000 deltagare i årets Vårrus i Gävle. Har aldrig sprungit så snabbt förut. Det är en skön känsla.

En annan skön känsla vore att ligga på topplistan över bästa deckare. Det är mitt nästa mål. Här är en lista över de som för närvarande är bäst, enligt DN.

Det är upplevelsen som ska motivera insatsen

I höstas sprang jag Tjejmilen. Ikväll springer jag och en herrans massa andra kvinnor Vårruset i Gävle. Tjejer, fruar, kvinnor, mammor, tanter, i en stor härlig gröt. Gående, lunkande, lufsande, skuttande, sprintande.  Jag gissar vad Stig Malm skulle benämna detta fenomen men jag ser det som en sällsynt fenomen: hundratals kvinnor förenade mot samma mål.

Det är vanligare att vi splittrar än att vi håller ihop. Vi kvinnor tävlar inte bara om att vara snabbast ikväll, utan också i att vara snyggast klädda, vara smalast, mest fit, se superfräscha ut (fast vi svettas som grisar) och massor av andra ovidkommande faktorer. Vi bedömer och dömer oss själva och andra. Kvinnor är sina egna största fiender.  Jag har tidigare rekommenderat Lotta Snickare och Liza Marklunds bok "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Läs också Naomi Abramovicz i GD här.  

Jag har sedan mina två graviditeter kommit i bra form. Om jag slår min tid från 2012 (28.29) blir jag naturligtvis extra glad men det spelar mindre roll. Att delta i saker som berikar livet, att fånga ögonblicken som får en att må bra, är väl själva poängen. Det kan jämföras med att se en bra film eller läsa en god bok; det är upplevelsen som ska motivera insatsen.

Kvinna. Sminka dig gärna om DU vill, ha gärna något snyggt på dig om DU vill... men håll inte in magen som fött fem-sex barn, överlevt cancer, gått ner i vikt, gått upp i vikt, genomgått skilsmässa, gjort karriär, uppfostrat barn, tränat, gråtit, kämpat, varit mammor, älskarinnor, fruar, chefer, medmänniskor.

Ikväll hoppas jag att jag springer med kvinnor som känner sig stolta, starka och snygga och att det blir en härlig upplevelse.  Vi ses ikväll, vänner.