10 000 kronor

går även att vinna här.

Deadline är 1 augusti. Sätt igång!

Det är väldans många författare

i årets upplaga av Sommar i P1. Här är ett axplock (hela listan hittar du på sr.se):

26 juni: Johan Theorin
28 juni: Inga-Lill Mosander
8 juli: Kjell Westö
14 juli: Therese Söderlind
27 juli: Åsa Larsson
3 augusti: Bea Uusma

Therese Söderlind kommer ifrån mina hemtrakter och skriver senast om häxprocesserna som ägde rum inte långt från där jag växt upp. Åsa Larsson skriver deckare förlagda i Kiruna och båda två är stora förebilder, som skriver så man tror att man är där. Den första som fick mig att känna så var Martha Sandwall Bergström (Kulla-Gulla). Jag såg hur oxen knegade och drog i uppförsbacken och hur flickan med de blonda lockarna tålmodigt gick bakom medan regnet strilade ner och fick hennes kängor att sjunka djupare och djupare på den leriga åkern.

Man kanske skulle ta och börja fundera på vad ens sommarprat skulle handla om, om man någon gång fick chansen. Vad skulle du berätta om?

Vad man gör när man skrivit en bok

Jaså, du har skrivit en bok säger folk och undrar vad man gör nu då. Ja, man redigerar. Och redigerar. Och tvivlar.

Redigera? För den som inte vet är det ungefär så här.

Tack Simona Ahrnstedt!

Nov-ell?

För fem år sedan deltog jag i en novelltävling och vann hela skiten. Förstapriset var hela 10 000 kronor och det var en varm julidag och jag satt och ammade när de ringde och jag skrek så att grannarna ramlade ur solstolarna och känslan var obeskrivlig. Jag hade vunnit någonting. Äntligen var jag bäst i någonting, enligt någon annan. Det var större än vinstsumman. DET var värt miljoner. Att få sitt manus antaget borde typ kunna tangera den känslan gissar jag.

Men tills dess kan vi väl sikta på det här:

http://tidningenskriva.se/novelltavling/2013/12/skrivas-stora-novelltavling/

Kör hårt ni som törs.
Jag till exempel.

(Tidningen SKRIVA är för övrigt en sjuhelsikes bra tidning om skrivande så om ni inte törs tävla kan ni istället teckna en prenumeration.)

Möten och avslut

Mitt jobb är att identifiera och sätta ord på känslor. Hitta mönster i beteenden. Synliggöra deras negativa automatiska tankar. Bekräfta. Berättiga. Leda till insikt. Visa på valmöjligheter.

När vi möts är den första känslan människorna förmedlar ofta rädsla. Rädsla för allt möjligt. Rädsla för vad jag ska ha att säga. Sedan kommer något annat. Lättnad, hopp, förtvivlan, sorg, glädje, förvåning, oro. Med mera. Om de har modet och kraften har jag verktygslådan. Jag kan visa dem hur man använder hammare, spik och tång men vad de ska snickra ihop väljer de själva.

Det närmar sig semestertider och därmed avslutas också många kontakter nu. Vissa patienter har jag bara träffat några gånger medan andra har varit aktuella under en längre tid. Oavsett hur lång har jag alltid fått ta del av en resa och en liten bit av mig följer alltid med vid varje avslut. Varje avsked känns, jag måste kliva åt sidan och får inte se fortsättningen, hur det ska gå. Som att inte få läsa sista kapitlet av en bra bok. Men det är så det måste vara. Det är en del av jobbet att hantera det. Redan i starten av en terapi planerar man och förbereder patienten för avslutet.

Så vi reflekterar, summerar och planerar. De uttrycker lättnad eller oro men också tacksamhet gentemot mig, fastän det är de själva som gjort jobbet. Det är jag som får vinet, kakan, blomman, kramen och så går de ut genom dörren och berättar för än den ena än den andra om hur fantastiskt KBT (kognitiv beteendeterapi) är och vilken bra kurator de gått hos. Att de är de själva som gjort ett val glömmer de alltför ofta bort. Valet att göra en förändring. Valet att våga.


Om du sitter i en oönskad båt, kliv ur den. Gör ett val, även om det känns. Det är våndan inför som är värst. När man sedan väl bestämt sig infinner sig lugnet. 

Jag läste ett citat en gång som löd så här: "Vem har spikat upp mig på korset och varför tillåter jag att jag hänger kvar här? Fråga dig själv det då och då, även om du inte får något svar."

En midsommarnattsdröm

Tänk gårdstun. Tänk grusvägar. Tänk midsommarstång omgiven av dansande myggor i kvällssol. Tänk blomsteräng och klänningar. Tänk dukade långbord, lekar, bål och grillat. Nattliga samtal, påfyllda glas. Glädje. Stämning. Ro.

Jag tänker mig den bilden och jag ser den på Instagram och Facebook men det är alltid någon annanstans.

Nästa år, då jävlar.

Livsviktigt

Det var Världsbokdagen den 23 april och jag ägnade den inte en tanke. Jag läste inget. Däremot tänkte jag en hel del på min egen bok och på en specifik karaktär i boken, en polis som heter Hans.  En av få som har fått läsa något ur mitt manus är en polis som jag har haft förmånen att lära känna sedan vi blev grannar för sju år sedan. Han har lång yrkeserfarenhet och har inte bara varit korrekturläsare utan också förebild för den polis som figurerar i min bok. Min granne och hans fru har kommit att stå mig väldigt nära på flera sätt och de har varit mycket delaktiga i skrivandeprocessen, inte bara polisiärt.

I januari berättade jag för honom att jag skulle skicka in manuset till förlag och det gladde honom. I tisdags fick jag beskedet att han var död. Att han plötsligt ryckts ifrån oss alldeles för tidigt. Han var en glad, frisk, välmående man, så full av liv och ändå fick han inte leva. Jag har svårt att acceptera det. Det är inte så det ska vara och ändå är det så det är.  Denne levnadsglade man är död men han lever vidare i minnet och i min bok. Han levde varje dag och det finaste vi som kände honom kan göra är att göra precis det. Leva. Ta vara på den tid man har.

Våga. Dröm. Njut. Ta risker. Prova. Släpp. Ta emot. Följ lusten. Ta ingen skit. Hoppa. Och skratta.


Ja, ni vet ju det där. Så gör det då.
Inte sen.
Nu.

Baksmälla och saltsug

Nej, jag har inte hört något från förlaget än. Hade inte räknat med det heller. Sådant kan ta månader. Istället för att gå och grubbla över vad som (inte) kommer att hända fyller jag tiden med annat. Livet går vidare, nya historier tar sin början. Tyvärr är det inte i fantasins värld utan i verkligheten. Har inte skrivit en rad sedan jag skickade in manus i februari och inte ägnat en tanke åt uppföljaren. Däremot har jag levt och upplevt saker som, när det är passar sig, kan omformas till boksidor men just nu pågår Den Stora Återhämtningen. Ni vet den där baksmällan som kommer efter en hård natts festande liiiite för långt in på morgonkvisten, efter den där halvfem-groggen som var totalt, genomidiotiskt onödig. Det luktar unken öl och korven har kallnat,  man vinglar hem på ledbrutna, såriga ben med skorna i handen och svarta fotsulor.

Vissa skriver sig igenom och ur saker, bearbetar genom att formulera sig. Själv har jag upptäckt att jag tappar lusten helt. Skrivarluften går ur mig när det är för mycket att tänka på, för mycket känslor i omlopp. Inte heller kan jag fokusera när det är rörigt omkring mig, när saker behöver fixas, åtgärdas, planeras, ändras. Jag har inte förmågan att koppla bort, prioritera skrivtid, stänga ute omvärlden.

Nåväl. Då är det väl så. Sol och värme är inte heller gynnsamma förhållanden när det kommer till skrivardisciplin. Tvång, måsten och borden är inte heller stimulerande faktorer för att få ner saker på papper. Plotbyggande, dramaturgiska knep och parallella historier kräver ro och tystnad samt obscena mängder post-its. Jag har inget av nåndera. Nåväl.

Men se, ett blogginlägg lyckades jag krysta fram åtminstone. Alltid något, sa gumman som hittade rävskit i hönshuset.

Nu saltlakrits.

Tärningen är kastad

Ilia iacta est. Tärningen är kastad. 

Julius Caesar sägs ha sagt något sådant när han på väg mot Rom passerade floden Rubicon och brytningen med Pompejus därmed var ett faktum.

Min tärning, mitt manus, har jag nu (tro det eller ej) skickat till ett förlag. Ja, det var tänkt att skickas till tre men jag gjorde ett omtänk och valde ut ett av de större förlagen för att det skulle kännas riktigt jobbigt och allvarligt och sedan gjorde jag det. Det var inte så farligt som jag trodde. Sex år senare blev det av. Efter två barn och allt därtill.  Ett avslut, en punkt och samtidigt en början.

Nästa berättelse väntar på att bli skriven.  Synopsis är halvklar och jag har skrivit ett utkast till första kapitlet. Det blir en berättelse om Lockne, om socialkontoret i Kramfors, om Annie Ljung och om vad som händer när en främmande vind blåser in och rör om.  Byborna går och drömmer om en förändring men när den kommer blir de så skrämda att de gör allt för att återställa saker till hur de var förut. Vissa är beredda att gå över lik för att få som de vill. Bakgrunden till denna berättelse är även den en sann mordhistoria från mina hemtrakter. Den kommer att kombineras med ännu en sann historia från Dalarna som är lika röd som de falumålade stugorna.

Jag ska ge mig själv en present  inför denna uppföljarhistoria; en sprillans ny MacBook Pro Retina. Min gamla MacBook är från 2007, brännskadad och utsliten. Ny historia kräver nya fräscha verktyg.
Nytt år, nya val, nya möjligheter. Nu kör vi.

Livsavgörande ögonblick

På julafton för sju år sedan fick jag två julklappar som skulle förändra resten av mitt liv. Av min sambo fick jag en laptop och av min syster en skrivarkurs.  "Sluta snacka och börja skriva" var uppmaningen. And so I did.

Skrivarkursen var Deckarskolan.com, i Helena Siganders regi och där lärde jag mig ovärderliga saker om skrivande i allmänhet och mitt eget skrivande i synnerhet. Den kursen fick mig att våga tro att jag hade talangen och att våga satsa på min barndomsdröm.

Sagt och gjort. Jag började skriva mitt första romanmanus. Jag kunde inte låta bli att skriva noveller vid sidan av och vågade skicka in till diverse novelltävlingar. Hur det gick med den sidoverksamheten har ni kunnat läsa om tidigare. Vad gäller romanen föddes den ur en gammal mordhistoria från 1800-talet från mina hemtrakter som jag skrivit om i en modern version.

Nu, sju år, tre jobb, en utbildning och två barn senare, är den klar. Färdig att släppas ut på förlagshavet. Sju år av blod, svett, tårar, förhoppningar, kval, tvivel, glädje, iver och längtan.
Sju är mitt lyckonummer och jag tänker skicka in manus på ett datum som på något sätt har med den siffran att göra. Bara för att. Kalla mig skrockfull eller fånig men sådan är jag.

Nu tar jag en bloggpaus och ägnar mig helhjärtat åt det sista rycket. När vi ses igen 2014 är det för att jag ska tillkännage att den sjuåriga eran är till ända, att manuset är lagt på lådan, att ödet får ha sin gång och att det som sker därifrån står utanför min kontroll. Att jag vänder blad, att en historia får sitt slut och en annan tar sin början. Må julen bjuda på både hårda och mjuka plappar och må 2014 bjuda på ett eller annat livsavgörande ögonblick.

Från mig till er:
GOD JUL & GOTT NYTT BOKÅR!
Vi ses på andra sidan.

Julklappstips

Läser snart ut Mikael Niemis "Fallvatten" och vill varmt rekommendera den som julklappstips.
Romanen handlar om en svensk naturkatastrof och om hur vi människor beter oss när vår värld hotas. Niemi kan konsten att beskriva människor och sätta ord på våra beteenden, i all dess osmaklighet. Han har ett språk som gör att man är där, både på plats och inuti människors huvuden. Han visar, han gestaltar och läsaren förstår. Aha. Usch. Ojdå. Nämen, näe... Åh fan. Herregud.

Fler boktips:

Jo Nesbø  "Polis"
Lena Andersson  "Egenmäktigt förfarande"
Leif GW "Den sanna historien om Pinoccios näsa"
Therese Söderlind "Vägen mot Bålberget" (hemifrån mina trakter i Ådalen)