Tiden

Den går utan att man anstränger sig. Dygn på dygn. Dagar, nätter, förflutna tankar.

Så what's new? Två testläsare har sagt sitt, den tredje låter vänta på sig. Hon är min närmsta släkting och läser fort men sällan. Busy busy, som alla andra.

Mina två läsare har hittat några småfel men ingen allvarlig brist. De har unisont sagt att det är spännande nog. Att den är redo. Jag är så tacksam över deras feedback och att någon i dessa hektiska tider vill ta sig tiden att läsa mitt manus och våga ge kritik.

Så då återstår bara mina nypåkomna idéer för att skruva till det lite. Det blir projektet för semestern och kanske blir det nytt inskick på årsdagen för två år sen då jag med skälvande finger tryckte på "skicka". Så mycket har hänt sedan dess, så många lärdomar, så mycket uppmuntran.

För er som undrar om ert manus är tillräckligt bra; kosta på er en lektör. Det har varit ovärderligt att få ett skarpt öga som ohämmat ger kritik för att lyfta ditt manus till nya nivåer.

Ska det regna i sommar kan det få komma i slutet på juli. Allt för konsten.


"Jag har letat sedan jag var liten efter stigen, till toppen av världen. 
Mamma sa lille bastard, du är en gåva från en prins på genomresa. 
Gör något jag aldrig klarar. Stig till toppen av världen där änglar leker. 
Res dig efter varje smäll, du har en ängen på din axel, din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer
din tid kommer"

- Håkan Hellström -

Både ja och nej

Näpp, det räckte inte hela vägen denna gång heller. Men helt kört är det inte, jag är välkommen att skicka in igen efter att ha jobbat om mittenpartiet.

Början bra. Slutet bra.
Nu återstår alltså att tajta till mer på mitten. Precis som beach2019 ; )

Först kom en svacka. Besvikelsens draperi drogs för och jag satt och stirrade i väggen en kväll. Men deppen blev kortvarig och jag har börjat skissa på alternativa ändringar. Det slår mig än en gång hur många varv man kan ta ett manus och hela tiden hitta nya infallsvinklar och varianter.

Hur orkar du? frågade en kollega.
Det finns inget annat, svarade jag.
Jag har massor av idéer redan.
Det ska bara gå.

Tredje gången gillt tänker jag.
Med envishet och hjälp från goda vänner ska det gå.

Final countdown

Jag skickade in mitt manus före jul. I tre månader väntade jag innan jag hörde av mig till dem och stämde av. Nu har jag fått förhandsbesked om att få definitivt besked inom två veckor. Det kan med andra ord bli ett riktigt förstaaprilskämt.  Det vore väl ironiskt.

Hur som helst. Har man väntat i tio år på detta läge kan man vänta två veckor till. Nemas problemas. Hur undviker man att inte bita sönder naglarna? Hur låter man bli att bli smågalen?
Jo man skriver på synopsis och scener till uppföljaren och tränar på gym och tänker på annat.

Jag har lärt mig ett nytt ord också; manifest
Inte mani-fest som i intensivparty utan engelskans manifest. Att visualisera det man vill ska hända.
Så jag visualiserar var jag ska ha releasepartyt, vilka kläder jag ska ha, hur bokomslaget ska se ut och spelar på repeat den låt som varit min "när jag blir antagen-låt".  Det är en låt som rätt sällan spelas i radio numera eftersom den har många år på nacken men... vet ni, imorse hörde jag den plötsligt när jag körde till jobbet. Det måste ju bara vara ett tecken. Tänker jag och visualiserar. Som idrottarna som ser sig själva först över mållinjen.

Vi hörs om två veckor.

Tummen är blå men jag skriver ändå

Skriver på kärleksromanen också.
Två helt olika projekt samtidigt. Tja... varför inte.
"Det har jag aldrig provat så det klarar jag alldeles säkert".
(Pippi Långstrump)

Blir ju galen av att sitta och hålla tummen.
Över två månader nu.
Man är numera proffs på att vänta och hålla hoppet vid liv.
Och kolla mobilen var tredje minut.
Det var på tiden, skulle man kunna säga när de ringer. Och skratta lite som att man skojar fast man är gravallvarlig. Och sen skulle de säga att "vi vill väldigt gärna träffa dig" och då skulle allt vara glömt och förlåtet och äsch då tiden har gått så fort så. Den som väntar på nåt gott liksom.

I min ständiga väntan fräsläste jag nyligen "Egenmäktigt förfarande" och "Utan personligt ansvar" av Lena Andersson och mådde illa av all förödmjukelse och totalförnedring en kvinna kan utsätta sig för. Hon skriver gudomligt fint och håller skyhög nivå men de måste ändå ha varit plågsamma att skriva. Nej, tacka vet jag hederliga gamla deckare eller fantastiska kärleksromaner som håller sig långt från den egna verkligheten så att man slipper igenkänning och sån där skit.

Synopsis å tumhållning

Vi skulle visst prata synopsis denna gång. Skelett till deckare nummer två. Eller den som blir nummer tre. Den ser just nu ut ungefär så här och med tre kapitel skrivna:

Mordoffer hittas. Solklart mord. Vapen ej funnet på platsen.
Huvudpersonen blir kontaktad för att ingå i utredningen.
Tillbakablick med presentation av historik.
Flera potentiella gärningsmän och kvinnor presenteras.
Framåtblick/nutid. Utredning pågår.
Tillbakablick.
Nutid. Huvudpersonens egna privatliv blir indraget.
Motgång.
Tillbakablick
Nutid. Huvudpersonens egna dilemma intensifieras.
Potentiell mördare/teori 1 avfärdas.
Motgång igen.
Tillbakablick. Teori nr 2 fördjupas.
Alternativ 3 presenteras.
Tillbakablick. Teori 3 fördjupas.Teori 2 avfärdas.
Teori 3 avfärdas.
Klimax. All hell breaks loose men på ett annat sätt än man först trott.
Upplösning/nedtrappning. Läsaren får en förklaring till vem som är mördaren men inte utredarna.
The End. (ev med intro till nästa bok.)

Det finns flera modeller för synopsis och flera modeller för upplägg av handlingen som bl a finns bra beskrivet på sidan "skrivardrömmar.se" med skrivcoachen Pia Lerigon.

Det finns många åsikter om nyttan med synopsis, vissa skippar den helt och hållet men jag gillar att veta den röda tråden och hur det ska sluta redan när jag sätter igång. Därmed inte sagt att jag kan skriva om min synopsis flera gånger ifall att jag kommer på en annan vändning eller ett bättre slut.

Jag börjar se den nu, storyn. Jag börjar höra röster igen. Smaka på personnamn. Lär känna de där individerna som ska befolka min historia. Försöker googla på svenska skådespelare också, för att få ett ansikte på figurerna. Drömma om vilka som ska spela dem när det blir en serie på Netflix.

Allt medan jag väntar på att höra ifrån den agentur som nu läser min omskrivna version av deckare nummer ett. Åtta veckor nu och för två veckor sedan släppte hämningarna och jag mailade dem. Svaret var som jag hoppats; de hade inte haft tid att läsa ännu. Fullt upp.
Så. Hoppet är det sista som lämnar en.
Och champagnen korkar väl upp sig själv snart där i kylskåpet.

I väntan på

Vad är det bästa man kan göra medan man väntar på ett besked och är en riktigt dålig väntare?
Börja på nästa projekt, råder man mig till.


Sagt och gjort.


Har påbörjat två nya romanprojekt, två helt olika manus, vilket ska gagna en på så sätt att man kan skriva på det man känner sig mest manad till ena dagen och byta till nästa projekt andra dagen om orken tryter med det första.


Allt för att inte bli stående och för att bibehålla skrivandet. Och sittfläsket.


Projekt ett är en tidlös kärleksroman, baserad på verkliga händelser som jag fyllt på med hittepå. Projekt två är fortsättningen på min första deckare och även den baserad på ett verkligt (olöst) mordfall där jag tagit mig friheten att bestämma vem som är gärningsman.


Så. Nu har jag lite att bita i. Fas ett är research och synopsis. Mer om synopsis i nästa inlägg.

Ut med det gamla och in med det nya

Efter ett halvårs redigering med avbrott en månad under den heta sommaren har jag nu äntligen skickat in manuset igen till den agentur som visat intresse. Vi har inte haft kontakt sedan i våras efter den fantastiskt fina feedback jag fick och jag har haft häcken full av ändringar efter att lektör och testläsare sagt sitt.  Det har varit en mestadels rolig process att försöka hitta nya lösningar på de tips jag fått. Är mer än nöjd med resultatet som dessutom är 100 sidor kortare.

I november hörde agenturen av sig och undrade hur redigeringen gick. Jag fick med det en behaglig eld i baken och nu är manuset alltså ute på äventyr igen. Nu återstår den långa väntan på besked om mina ändringar fallit dem i smaken.

Är jag inte less på skrivande nu?
Nä.
Ska bara ha en liten paus men sen är jag redo för uppföljaren om redan finns klar i huvudet.
Under tiden kan ni hålla tummarna för att 2019 blir mitt år.


Boktips:  "Den första frosten", av Anna Kuru.
Kirunaförfattare som vunnit novellpriser tidigare. Detta är hennes debutroman och hon porträtterar  människor på ett sätt jag verkligen gillar.  Egenutgivare än så länge, men jag har en känsla av att hon snart har ett förlag med sig.

Netflix:  "Gränsland"   norsk krim-serie i åtta delar


Gott Nytt År!  *skrivpå*

May the Lord open

Det knackade hurtigt på dörren nyss och jag stack ut mitt otvättade huvud ur skrivarbubblan (har ledig dag för att prioritera att skriva klart manus denna månad) för att heja på grannen som kanske behövde låna lite kaffe?

Jag möttes av en bländvitt leende man och en välkammad kvinna som ville prata om dagens tema  "var man finner tröst" och Rikets Sal.  Fromheten själv stod på trappan. Blessed be the fruit, tänkte jag. May the Lord open. *

När de gått vidare - forfarande bländande leende - och jag stängt dörren såg jag för min inre syn hur min mamma hängde ut genom det nytvättade fönstret medan två ivriga vittnen försökte förmedla sitt budskap allt medan mamma kämpade och svettades med spröjsen. Allt hon behövde då var en hjälpande hand med fönsterputsen, hängande i fria luften allt medan de predikade från marken. Hon var närmare Gud är de och ändå fortsatte de prata...

Hon ville inte bjuda på kaffe och lyssna. Hon ville putsa fönster och kanske be dem dra åt helvete.

Var man finner tröst? Jo, det ska jag säga eder. I att göra det man älskar allra mest, med en envis tro och förtröstan om att det kan bära hela vägen till författarhimlen.


*The Handmaid´s Tale (ruggig, genialisk dystopi)

Here´s Johnny

Jag bad ju om det. En lektör och en agentur har sagt sitt. Proffsen. Sidovis med tips och förslag. Jag har lydigt ändrat. Dag ut och dag in. Snöat in på alla kapitel och blivit blind.
Bett en testläsare gå igenom och hjälpa mig få syn på var jag är. Att det hänger ihop, efter alla ändringar.

Och jag ändrar och skriver om och snyggar till. Och svettas. Vad håller jag på med egentligen?
Där sitter man. Rumpan allt plattare mot stolen, omgiven av bananflugor och med ryggen krökt som en ostbåge. Luktar av ångest och otvättat hår. Solen som skiner där ute. 20 grader varmt. Tända ljus och massor av nya serier som lockar och drar på Netflix och HBO och CMore.

Hur kan man frivilligt, vecka efter vecka, år ut och år in, hålla på med något som man inte ens vet om det någonsin kommer att bli en bok? Och man kan tänka sig att göra om det.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Måste bara bli klar nu.

Skogshjärta

Dimmig septembermorgon. Alldeles tyst på en stubbe i skogen sitter en flicka och stirrar mot skogsbrynet medan regnet strilar ner och får björkens löv att guppa i en gungande, entonig melodi. Flickan spanar in mellan träden och försöker hålla öronen strama för att uppfatta minsta knäpp eller rörelse som varslar om att det finns djur i närheten.


När skallet ekar igång en bit därifrån går pulsen upp och hon kastar en snabb blick på sin far som sitter precis intill. Han för pekfingret mot sina läppar och sträcker sig ljudlöst efter geväret som ligger lutat mot ryggsäcken.


Hundens dova skall kommer närmare, det hörs tramp av stora klövar och hennes far höjer geväret mot axeln. Flickan håller andan och gör sig beredd att hålla för öronen, stänga ute den bedövande knallen och känna hur kroppen rister till när kulan släpps iväg mot sitt dödliga mål.








 Jag var tio år när jag för första gången fick följa min far på jakt. Numera finns det gott om björn i de norrländska skogar där jag som liten flicka vandrade bekymmerslöst. Jag skrev historier redan då, när jag i bästa mindfulnessanda tog in hundskallen, träden, regnet, dofterna, chokladen. Spänningen.


Det finns med en älgjaktsscen i mitt manus. Det är nog den scen jag känner mig allra mest närvarande i. Manuset är omskrivet på flera sätt nu men just den scenen är orörd.


Jag skickar in manuset nu igen i september, en bättre version på flera sätt. Håll tummarna för mig nu, den envisa lilla flicka som hoppas på att det är hennes tur äntligen.

Det brinner

Det brinner i våra skogar och jag knäpper tyst mina händer om ber att elden håller sig ifrån min skog. Min skog.

Den jag skriver om och den jag så ofta vänder hem till i mina drömmar och i mina tankar.

I min skog går jag aldrig vilse. Den skog som vakade över mig och fanns som en ständigvarande kuliss när jag sprang på barfotafötter genom byn, tjuvred på grannens häst, smög på . Den som såg på när jag sänkte min solvarma kropp i tjärnens mörka vatten, ljudlöst, medan solen sjönk över bergskammen och fisken vakade i vassen.

Det är min skog och den rör ingen. Men som Birk Borkason sa. Det är också rävarnas och vargarnas skog. Och hökens.
Och vildvittrornas.

Jag är trettio mil bort från den skog jag kallar min men i hjärtat flyger jag över land och hav och sätter mig på bryggan igen. Jag går på stigarna där jag lekte att jag var Kulla-Gulla fastän min gula fläta aldrig blev så lång som hennes.

Berättelsen karvas fram, ännu tydligare, ännu skarpare.
Jag lyssnar. På ovärderliga skrivtips och jag läser, bok på bok. Läser, nej äter, litteraturen där mina idoler banar vägen.

Boktips:    Kerstin Ekman, Händelser vid vatten.   John Yorke, Into the woods.
Poddtips:  Skrivardrömmar, med Pia Lerigon och Johannes Vivers.
                 
Jag vill minnas att jag någon gång sagt att jag beundrar de människor som går helt upp i ett intresse eller en sport, eller varför inte ett yrke och att jag sörjt att jag inte brinner för något.  Ha. Så urbota närsynt och dumt. Tur att man blir klarsyntare med åldern.

Min skrivarlåga brinner som aldrig förr och inget kan släcka den elden.

Avslutningsvis kommer jag att tänka på en av Sveriges största nu levande poeter:

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp Drömmarna och vindarna hjälps åt och så fort man tittar neråt så vänder dom hitåt och sjunger: Vart tog den där elden vägen, vart tog elden vägen?

- Lars Winnerbäck -