Törnetaggar

Refus nummer 2...

Den här andra var en standard och tack vare den kunde jag se att den första hade värdefull information som faktiskt inte var helt standard.

Nyttig erfarenhet.
Refus nummer två gjorde att refus nummer ett känns jättebra. Faktiskt.

Men guud så hurtig och positiv hon är. Så j*vla roligt kan det väl inte kännas att bli refuserad?

Jo. Det är inte så illa som jag trodde. Jag hade ju räknat med det. Det hör till. Man blir oftast inte antagen out of the blue. Jag har gjort läxan.

Jag överlever. Det sker när det ska ske.

Häromdagen ramlade jag över en blogg som visar sig tillhöra en gammal bekant. Jag minns henne som en sprallig, talangfull, kreativ, framåt person. Hon är utbränd och bloggar om detta.
Hon skriver bland annat att det handlat om en jäkla prestationsjakt.
Nej. Inte en till, tänkte jag. Jag träffar människor hela dagarna som gått in i väggen på grund av sin eviga prestationsiver och det är ett stundtals tröstlöst arbete att försöka hjälpa andra människor att skifta fokus och prioritera sig själva. Många frågor väcks hos en själv. Många liknelser med sig själv och varför och varför inte.

Vad är det som gör att vissa människor inte hamnar där? Vad avgör om  jag inte går in i väggen? Min totala avsaknad av prestationshets? Mitt yrke? Min personlighet? Min livssituation?

Jag:

Tävlar inte.
Kör inte "karriären".
Jämför mig inte med kollegor.
Jobbar bara de timmar jag är anställd för. (med få undantag)
Bryr mig inte om hur många fjädrar jag har i hatten.

Är det nyckeln till frihet?
Det tycks funka för mig i alla fall.

Det finns många bloggar om samma problem. Många som lärt sig läxan den hårda vägen och som vill hjälpa andra att bromsa i tid. Ändå händer det, överallt, hela tiden.

Jag kom att tänka på en dikt jag läste i en av mina första romanupplevelser; Törnfåglarna.

"Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan. 
Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. 
En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor...
Fågeln med törntaggen i sitt börst följer en evig lag. 
Den drivs av sin instinkt, inte av taggen i bröstet, och dör sjungande.
Just när taggen tränger in har den ingen aning om att den ska dö.
Den bara fortsätter att sjunga tills livet inte räcker till för ännu en ton. 
Men vi vet, vi som driver törntaggar i våra bröst.
Vi förstår.
Och ändå fortsätter vi göra det.
Ändå gör vi det."
Om jag fick ändra på något här i världen skulle jag vilja öppna människors huvuden och plantera en komponent; känslan av värde och duglighet. En solid uppfattning av "jag duger gott".
Förmågan att göra sitt bästa och vara nöjd och belåten med sig själv och sin insats.
Varje dag. För evigt. Amen.

Sju veckor och nya vänner

Sju veckors väntan på omdömen om min första deckare. En refus, sex ännu obesvarade. Manusen har väl drösat in efter sommaren och man är en bland tusentals hoppfulla amatörer. Men vilket trevligt jobb de har, manusläsarna. Som att sitta i juryn i Idol men slippa se alla de tusentals man ska dissa.

Jag kan inte bara sitta och vänta. Istället har jag skaffat några nya vänner. Jag kallar dem Therese, Mia och Eva men de kan komma att byta namn i framtiden. Inte för att de gifter sig eller skiljer sig utan för att de visar sig heta något annat än det jag först trodde.

De är mina nya romanfigurer och de bor i Lockne, Ångermanland. De är helt vanliga människor med helt vanliga jobb och drömmar men så händer något ovanligt och de upptäcker att de har chansen att bli något mindre vanligt.  De ställs inför chansen att bryta sig loss från det invanda och gå utanför gränser. Men vågar de?

Författarplattform pratas det mycket om. Många gånger blir fokuset på hur man i olika kanaler ska marknadsföra sig. Med plattform tänker jag också på själva stommen i mitt skrivande, vad som gör mig och mitt unikt i förhållande till någon annan.

Min personliga plattform är nog att jag vill berätta verkliga berättelser om vanliga människor och hur vi reagerar och agerar när vi ställs inför en konfliktsituation, till exempel i förhållande till ett brott eller en förlust. Jag, som de flesta andra, vet av egen erfarenhet att man tror att man känner sig själv tills man ställs inför något och det blir skarpt läge. Ens rätta färger kommer fram i ljuset.
Vi kan alla vara offer. Vi kan alla vara förövare. Med rätt förutsättningar kan vi vara eller bli vad som helst, så se till att du ger dig själv rätt omständigheter och chanser att vara den du helst vill vara.

Nu tar vi helg, jag och mina nyfunna vänner. Känner jag dem rätt kommer de förmodligen att berätta om mig medan jag sitter och berättar om dem.

ps. Jag har INTE multipla personligheter. In case anyone wondered... ds

Boktips: Bemötandekoden
Serietips: Kvinna inför rätta

Refus #1

Nu vet jag hur Det känns. Att visa upp sitt barn och bli avvisad.
Ett förlag svarade idag. Nej tack men med några personliga omdömen som kan tyda på att de läst.
Jag kände ett litet nyp i hjärtat, mest för att det var det förlag jag helst velat få ett ja av.
Men men.

Det blir som det är meningen. Så brukar min syster säga och jag väljer att tänka att det finns en mening med att saker inte blir som man tänkt.
Nu inväntar jag övriga sex förlag innan jag skickar till några andra och jag har ju min uppföljare att tänka på medan tiden går.
Men fan också.

Astrid Lindgren, Stephanie Meyer, JK Rowling, Rudyard Kipling, Margaret Mitchell. Alla blev reuserade 12-38 gånger men fortsatte ändå. Undrar just hur manusläsarna som refuserade dem tänkte och hur de kände när det stod klart att de missat en bestseller?

Jag kommer att tänka på Julia Roberts i Pretty Woman, när hon kommer tillbaka till butiken som avvisat henne och är uppklädd till tänderna. "You work on kommission, right?" "Big mistake. Huge. I have to go shopping now."
Hon går.
Expediternas långa ansikten.

Jajemän. Så får det bli.

Podd på er

"Debutera eller dö". En podd för oss som vill debutera- eller dö.

Ett annat ljudligt tips är skriv en bestseller - eller en annan bok, en podd med Ninni Schulman och Caroline Eriksson. Mest för skrivnördar men också för dem som vill få en inblick i författarlivet. Eller bara lyssna på två roliga, härliga författare och deras gäster. Ninni Schulmans pappa gick hastigt bort i somras, samma dag som jag skickade in mitt manus, slog det mig. Ninni berättar om det på ett sånt fint sätt att jag stortjöt i bilen. Säsong 2, avsnitt 1. Lyssna på det!

Here we go again

Kunde inte hålla mig särskilt länge. En vit månad och sen var man fast igen i en ny historia. Hjärnan stänger inte av, jag är redan halvvägs in i handlingen i uppföljaren. En gammal mordhistoria ska vävas samman med en modern historia om en man som vänder upp och ner på ett samhälle.


Jag har några karaktärer klara och jag har en råskiss på handlingen. Jag vet tema och motiv, jag har miljön och jag har början och slutet.


Den här kommer att gå så mycket snabbare att skriva, jag har mer tid och jag har lärt mig mycket på den förra resan som kommer att snabba på och effektivisera skrivprocessen. Och så har jag världens bäste testläsare som kan få kapitlen allt eftersom nu och korrigera mig ifall jag spårar ur tidigt i berättelsen.


Men jag har en kärlekshistoria också, som pockar på och vill bli skriven. Tänk om det räckte med att tänka på det man vill skriva och så knapprades det ner i datorn, trådlöst och rätt ur skallen.

Fredagsrys

Idag är det fredag igen och ytterligare en vecka utan refusering (yey). Jag firar det med att se premiären av "De bedragna" av Sofia Coppola, med två goda vänner. "Det" har också premiär snart. Stephen King var min stora favorit som barn, allra bäst älskar jag The Shining och Lida. Sjuk fantasi, den där killen. Tänk om King blivit refuserad och aldrig utgiven?
De första sidorna av  "Carrie" hamnade i papperskorgen men hans fru hittade dem och bad honom skriva klart. Den blev hans stora genombrott. Slump eller ödet? Oavsett måste den där frugan känna sig rätt nöjd nu.Vilka genombrott kan man hitta i din papperskorg? Ta en titt vettja.

En oskrapad trisslott

Fyra veckor utan refusering nu.

Folk frågar om jag hört något från något förlag. Näpp, svarar jag glatt.
För det är som att gå med en oskrapad trisslott i fickan. Det kan vara en storvinst.

"Tänk om..."

Det är i princip helt osannolikt att just jag, på första försöket, skulle vara den som får Samtalet. Men någon ska de ju ringa. Medan dagarna går tänker jag att det.kan.bli.jag. Det kan vara min tur nu.
Jag har inget bättre för mig medan jag jobbar, diskar, tränar, uppfostrar barn och ser löven gulna och falla. Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan.

Jag läser också. "Hon som vakar", av Caroline Eriksson läste jag precis ut och nu ligger "Utmarker" av Arne Dahl på nattduksbordet.

Jag rensade på skrivbordet också och fann några gamla bortglömda synopsis till bland annat en barnbok om barn till psykiskt sjuka från 2009. Jag hade påbörjat några kapitel och den var riktigt bra. Det är en märklig känsla att läsa något man hittat på för flera år sedan och sedan lagt i glömska.

Förutom synopsis till uppföljaren till deckare no 1 har jag synopsis till en ny roman också, en kärleksroman som spänner över femtio år. Om jag inte behövde jobba skulle jag skriva båda samtidigt och köra en vecka i taget med respektive story. De är helt olika både i genre och storyline och det skulle vara intressant att se hur skrivarprocessen gynnades eller hindrades av att ha parallella spår. Så många ideér, så lite tid...

Roligheter

Jag mailade en förläggare på ett bokförlag härom dagen och fick ett personligt svar inom tolv timmar.  Det är inget litet förlag, det är en person som har hur mycket som helst att göra och ändå tar den goa människan sig tid att besvara mitt mail. Jag som inte ens hade några frågor. Hon hade lätt kunnat läsa mitt mail och sedan trycka på delete och glömma alltihop.

Fint. Och så vann jag en utlottning av Caroline Erikssons "Hon som vakar" på Instagram. Caroline är utgiven på Forum. Det blir den första av hennes böcker jag ger mig på och förväntningarna är höga. Caroline har också en podd med Ninni Schulman som heter "Skriv en bestseller- eller en annan bok" vilket är det bästa jag lyssnat på på väldigt länge. Många ovärderliga tips fick jag där och många skratt.

En sista grej. Jag har börjat följa bokförlagen och några förläggare på Instagram. Rätt som det var kom en förfrågan om att följa moi,  från en känd kvinnlig författare.
Eh.
But why? Nu måste hon ha slunkit med fingret, tänkte jag. Ja ja, hon får väl följa mig men författaren kommer snart inse sitt misstag (jag är ju bara en vanlig svensson) och avfölja mig.
Men icke.
Hon står kvar.  Stackars människa. Måste se uppdateringar i sitt flöde på mina barn, husrenoveringar och mina glada utrop om ditt och datt i Gävle och annat ointressant för en etablerad författare.

När vi träffas (för det kommer vi ju :) ska jag skälla på henne för att hon snodde "min" boktitel.
Skoja bara.
Ännu en rolig anekdot att tråka ut folk med i framtiden i alla fall.

Slumpen och sammanträffanden

(Ursäkta mig om jag berättat detta förut men en god historia tål att upprepas.) 

Jag var på Bokmässan i Göteborg för några år sedan. En av kvällarna gick jag tillbaka till mitt hotell och blir hejdad i entrén av en vakt som tar min arm och pekar vart jag ska gå (ett separat rum längre in).
"Jag har inte bokat nåt bord", säger jag förvirrat och vakten säger:
"Åh, förlåt, jag trodde att du hörde till förlaget".
"Vilket förlag?" frågar jag roat.
"Förlag X".

Jag var naturligtvis snabb att berätta att jag skrev på en bok och att det var ett förlag jag gärna ville tillhöra i framtiden. Vi skrattade båda åt missförståndet och sammanträffandet.
"Om du jobbar kvar då bjuder jag på en drink", sa jag. Vakten önskade mig all lycka till och vi skildes åt.

Jag ställde mig i ett hörn och spejade på alla författare som minglade i baren. En vacker dag, tänkte jag avundsjukt. En dag då... då jäklar är det jag som sitter där inne med Förlag X och skrattar åt livets tillfälligheter.

Så. OM...just det förlaget skulle ... (jag vet att chansen att slinka igenom nålsögat är minimal but a girls gotta dream) så vore det en himla lustig historia tycker jag. Faktiskt. Jag vill liksom inte tro att det bara var en slump.

Hej, förresten, till alla som varit in på min blogg senaste veckorna. Trevligt att så många hittat hit. Nu när jag lämnat ifrån mig manus kommer jag att ha mer tid att skriva inlägg. Och läsa de böcker som legat på vänt så länge.

Läste precis ut "Ögonblicket" av Douglas Kennedy. Väldigt bra historia om Berlinmuren och kärlek över alla gränser. Nu är det Giolitos "Störst av allt" jag slukar. Giolito vann precis Glasnyckeln för bästa kriminalroman 2017. Hennes sommarprat var också mycket bra. Om man inte vet vem hennes pappa är hör man säkert det. De har många likheter i sina härliga, krassa uttryckssätt.
Giolito är utgiven på samma förlag som Therese Söderlind från Ullånger; Wahlström & Widstrand.

JAG GJORDE DET!

GAAAAAAAAAAAAAH.
Till alla som frågat och undrat så länge: "Hur går det med boken, Ulrika?"

Jorasåatte....
Manus är härmed inskickat. Jag har tryckt på knappen.

426 sidor, 606 488 tecken inklusive blanksteg.

Jag lovade att det var i år det skulle ske och nu alldeles nyss har jag äntligen skickat iväg min älskade mordhistoria till sju förlag. (Sju är mitt lyckonummer, som ni kanske förstår...)

Jag har varit öppen med att jag skriver på en bok hela tiden. Galet att avslöja en sån sak tycker vissa. För mig har det varit personlig taktik från första stund.
Jag behövde pressen och peppningen. Vetskapen om att andra väntade på ett resultat.
Det tog lite tid, men det var såå värt det!

Jag börjar med att tacka mig själv. För att jag trott på mig innan någon annan gjorde det, för att jag kämpat, stått ut, aldrig gett upp. Fy fasen vad drygt det har varit många gånger. Efter ett tjugotal omskrivningar och ändringar blir man ändå aldrig 100% nöjd. Men jag har alltid trott på min story och aldrig gett upp hoppet om att bli klar. Fan, jag har ju till och med bytt efternamn för några år sedan, bara för att ha ett passande författarnamn. (ha, gissar att många himlade med ögonen då)

Tack Josephine, för korrläsning om polisarbete.
Tack vänner och familj som bidragit med så mycket genom åren. Ingen nämnd, ingen glömd.
Tack Malin L, för att du sprang förbi mig på modets upplopp och skickade in ditt barnboksmanus på vinst och förlust. Jag vet ingen lika modig som du.

Tack också till Ninni Schulman för att din "Flicka med snö i håret" faktiskt inte alls var samma story som min som jag först befarade och som skakade om mig rejält. Jag avskydde dig faktiskt en stund innan jag lugnat ner mig och köpt boken. Nu har jag haft nöjet att lyssna på din och Caroline Erikssons podd och numera älskar jag dig.

Tack även till Åsa Träff och Camilla Grebe för att ni hann före att knipa titeln "Eld och djupa vatten" som jag haft som arbetsnamn i något år. Som jag grämde mig... men först till kvarn är det som gäller i bokvärlden. Jag kom ju på en ny titel till slut och faktiskt blev den ännu mer passande för just min story.

Jag vill också tacka den person som sa "mycket snack och lite verkstad" och "jag tror det när jag ser det" och alla de som lagt huvudet på sned och talat om för mig hur omöjligt det är att ge ut en bok. Tack för att ni gjorde mig så sugen att motbevisa er.  Ni har bara gett mig än mer norrländskt jävlaranamma.

Sist och störst: tack älskade Anders, som stöttat mig som ingen annan. Som ivrigt lyssnat på mina ideér, som ställt hundratals irriterande och viktiga frågor, som peppat och pushat och hejat på. Som testläst om och om igen och stått ut med mina humörsvängningar och kvävda skrik när jag svettats över ett olöst dilemma i storyn. Utan dig hade jag inte varit klar redan nu. Jag älskar dig.

Är jag nöjd med den nu? Jag är mer än nöjd. Jag älskar min story. Nu är det upp till proffsen och jag håller alla tummar för att en förläggare någonstans i Sverige faller pladask för just min mordhistoria.

Nu ska jag inte titta åt nästa manus på väldigt länge.
Nu ska jag bara vara ledig, läsa, pyssla, krama mina barn, träffa vänner, se filmer, träna. Vänta.

Men först blir det champagne!
SKÅL!

I år smäller det

2017.

I år blir det tio år sedan jag fick en skrivarkurs i julklapp av mina nära och kära och införskaffade en lap top att skriva på.

Embryot till min första bok fanns där. Nu ska barnet födas.
Jag har nu kommit så pass långt med redigeringen att jag börjar ana målflaggan.
Det har tagit tid men manuset har också blivit så mycket bättre.

Vad har hänt det gångna året?
Jag har låtit en testläsare kommentera. Jag har studerat litteratur och filmer och hämtat nya idéer till hur mina scener kan bli ännu bättre. Jag har strukit och flyttat om kapitel sjutusengånger och läst om och om igen. Pratat högt för mig själv och frågat karaktärerna om jag gjort dem rättvisa.

Jag har tagit pauser och kräkts på allt. Jag har bytt jobb. Jag har haft en lång semester. Jag har träffat andra skribenter som hoppas kunna skicka in sina drömmar till förlag detta år. Jag har fått sparkar i baken och hejarop.

Så nu tror jag att det börjar närma sig final. Det känns på något vis som att 2016 var ett år i träda och att detta år blir ett skörderikt år.

Ville bara titta in och berätta att jag lever och mår och att det jobbas på.
Vi hörs.