Nu är nomineringarna till årets Augustpris klara och det kan ni intresserade läsa mer om till exempel här.
Jag trodde verkligen att Jonas Gardell skulle bli nominerad för sin trilogi men det (spoilervarning) är han inte. Att ett sånt viktigt verk som setts och lästs och älskats av så många, som dessutom filmatiserats både för TV och i filmformat (och fungerat), inte ens blir nominerat är förbryllande. Skulle varit kul att höra hur snacket gick i juryn när det skulle tyckas och väljas. Hur många homofober sitter i juryn? Hur många upplevde ett starkt obehag av att läsa böckerna eller se filmen?
Vi människor har en naturlig instinkt att undvika obehag. Vi har också en tendens att förknippa obehag med inte bara det objekt eller situation som väckte obehaget, vi kan också associera till andra objekt och miljöer så att vi snabbare ska kunna uppmärksamma ett annalkande hot. Hur många känner ännu den där obehagskänslan när de hör Jonas Gardells namn nämnas? Hur många förknippar inte denne författare med allt annat än lustfyllda upplevelser?
Det skulle kunna vara så enkelt. Jonas/homo/sjukdom/äckel/obehag= bort, undvik, fly. Vi väljer en trevligare bok istället. En som får oss att må bra, slippa tänka på världens eländigheter.
De flesta patienter jag träffar säger samma sak på frågan om vad de har som mål med att gå i samtal: "Jag vill må bra." Jaha, säger jag. För att kunna må bra måste du vara beredd att må dåligt en stund till och stå ut med det. Är man inte det är det inte lönt. You can run but you can´t hide. Förr eller senare kommer det man sprungit ifrån ikapp. Ju längre man väntar desto större obehag.
Så ge Gardell ett fett pris. Mannen lider och har lidit, för oss. Jonas är Jesus. Jesus with a twist. Han har kommit på hur man ska hantera smärta; acceptera den och gå rakt igenom den. Gärna som Mora Träsk: klafs, klafs, svisch, svisch, klapp, klapp. Med tungan rätt i mun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar