söndag 8 november 2015

Sju långa år

Long time.

Jag vet.

Shit happens. Köksrenovering och trötthet har tagit all min tid.

Men! Min kärlek läser mitt manus nu och det redigeras vidare. Redigering är djävulens verk och jag verkligen avskyr den här processen. Avskyr. Och som jag vrider mig. Tänker på allt annat än hur jag ska skära sönder min första bebis. Tänk er själva; ni har burit på någonting i flera år och vårdat det ömt, försiktigt pressat fram en alldeles nyfödd, skör, vacker liten varelse. Att sedan måsta kisa, vifta missnöjt med handen och gå loss med storkniven för att skära bort än det ena än det andra från detta spädbarn är inget man hoppar in i med liv och lust. Nä. Man vill sitta där och beundra skapelsen och säga att visst har den mina ögon? Är det inte precis min näsa?

Klart man vet att den där ungen är precis lika ful som alla andra nyfödda. Illröd och geggig, med missformat huvud av allt krystande. Att det ger sig med tiden, att den måste få gå till sig och växa på sig. Jag lovar, jag ska klara det. Det blir bra till slut.

Den senaste veckan tog tog jag ett viktigt steg på vägen. Förra veckan köpte jag en ny assistent, en slimmad silverfärgad MacBook Pro. Retinaskärm. Sköna tangenter med ljusdioder under. Passande inför höstmörka kvällsseanser med mig själv och blodiga ådalingar.  I sju år har jag knattrat på en svart MacBook som nu börjat surra oroväckande högt, ta en evighet på sig att starta upp och som dessutom är brännskadad efter en incident på ett café för ett par år sedan. Alltså dags att ta farväl innan mina alster går om intet.

Ingen av mina närmaste vill höra talas om en tvåa innan jag skickat in den här sönderpratade ettan men.... jag har smygskrivit lite ändå. Bättre skriva lite på något än inget, resonerar jag.

Så. Jag lever. Jag skriver. Det går framåt. Långsamt förvisso, men ändå.
Vi hörs.



Inga kommentarer: