Jag läste en beklämmande artikel om en ständigt leende TV-profil som förnekar sig själv. Läs artikeln här. Tankarna går till filmen "Falling Down", ni minns den med Michael Douglas som en het sommardag briserar och går bärsärkagång i Los Angeles.
Få saker gör mig så ledsen som när en förälder slår undan benen för sina barn, genom sitt sätt att hantera livet. De första levnadsåren är vårdnadshavare livsviktiga förebilder i att skapa en stabil självkänsla hos barnet. Merparten av de patienter jag träffar har bristande självkänsla och med det något sämre förutsättningar att klara av de påfrestningar livet bjuder på.
"Tänk positivt!" Så säger många när de ska försöka ge någon slags vägledning i hur en person ska rycka upp sig och komma ur sina negativa tankebanor.
Jag vill påstå att en komplett människa behöver kunna både och. Syftet med vår existens är överlevnad och fortplantning. I en hotsituation har vi tre strategier att ta till; kämpa, fly eller spela död. Vi behöver kunna tänka rationellt och bedöma vilken strategi som för tillfället är det bästa alternativet, dvs det som ger största möjliga chans till överlevnad.
Att göra som Tina Nordström; enbart blicka framåt efter en svår händelse och inte stanna upp och reflektera över vad som hände är lika förödande som att inte göra en händelseanalys av t ex en arbetsplats olycka. Om vi inte analyserar vad som gick fel kan vi inte göra de förändringar som förebygger att en liknande olycka inträffar igen. Och igen. Om vi inte lär av våra misstag kommer det att sannolikt att gå illa för oss. Och om vi inte bearbetar det vi varit med om och bara springer ifrån det otäcka kommer det förr eller senare ikapp och då blir konfrontationen desto blodigare. Precis som en skelettskada behöver gipsas och läka innan det kan belastas igen behöver vi människor tid för återhämtning och läkning. Det är då vi kommer igen, starkare och tömda på det som annars skulle ligga i ryggsäcken och tynga oss.
Jag hoppas att Tinas barn har andra vuxna förebilder som lär dem att det är bra för oss att våga möta våra rädslor och överkomma dem, istället för att, envist leende, springa åt andra hållet. Att det är bra för oss att tömma kroppen genom våra tårar, när vi är ledsna. Att se både till det mörka och till det ljusa. Att lösa våra problem, se vår egen kraft och potential och få självkänsla genom det.
Tina är egentligen bara rädd. Hon har sett mörkret och vågar inte glänta på dörren på grund av att hon inte tror att hon skulle klara av att möta trollen. Hon har förmodligen lärt sig att sopa under mattan av någon äldre förebild som också den var för rädd för att göra annat.
Vi gör det vi tror att vi förmår. Vi förmår det vi vågar. Måtte du hitta modet någon gång, Tina. Innan topplocket brinner av nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar