Jag gör som idrottarna, jag försöker tänka mig att det händer. Visualisera. Att jag en dag kommer att stå där och ta emot publikens applåder och få diverse frågor. Om boken/böckerna, om mitt skrivande, vad som inspirerar mig.
Inspiration är så mycket. En person man möter. En tanke. En bild. En känsla.
Det vore lögn att säga att jag inte har med delar av mig själv i mina karaktärer. Det är ofrånkomligt. Det är tacksamt att hämta ur sina egna reflektioner och beteenden när man ska gestalta en person. Å andra sidan är det så mycket roligare att låna någon annan och försöka räkna ut hur hen skulle ha gjort. Det blir mera utmaning så.
Mannen på bussen som skäller ut chauffören
Kvinnan som bor i lägenheten bredvid och som du inte vet vad hon jobbar med. Bara att det verkar vara ett nattarbete.
Den gamla tanten på ICA som bär päls och köper en korvring och kondomer.
Mannen som tutar varje gång har kör över den där farthindret med sin moped.
Kollegan som har döpt sin hund till Satan bara för att få svära med godtagbar ursäkt.
Finns de? Kanske. Om du vill.
Är det du? Kanske. Kanske inte.
Jag redigerar med halva hjärtat och skriver på uppföljaren med den andra halvan. Jag har inspiration till mina nya historier och är så sugen på att få sätta igång. Bestämma vad de ska heta. Hur de ska se ut. Vad de drivs av. Vad de är rädda för.
Min lillasyster (som väntar och väntar på att jag ska redigera klart) sa att man inte får smaka på efterrätten innan man avslutat huvudrätten men jag tror att jag åtminstone måste få provsmaka för att orka stå ut tills att man får sätta tänderna i den helt och hållet.
Ett kapitel bara. För att jag vill.
Man lär ju ta vara på lusten när den infinner sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar