Möten och avslut

Mitt jobb är att identifiera och sätta ord på känslor. Hitta mönster i beteenden. Synliggöra deras negativa automatiska tankar. Bekräfta. Berättiga. Leda till insikt. Visa på valmöjligheter.

När vi möts är den första känslan människorna förmedlar ofta rädsla. Rädsla för allt möjligt. Rädsla för vad jag ska ha att säga. Sedan kommer något annat. Lättnad, hopp, förtvivlan, sorg, glädje, förvåning, oro. Med mera. Om de har modet och kraften har jag verktygslådan. Jag kan visa dem hur man använder hammare, spik och tång men vad de ska snickra ihop väljer de själva.

Det närmar sig semestertider och därmed avslutas också många kontakter nu. Vissa patienter har jag bara träffat några gånger medan andra har varit aktuella under en längre tid. Oavsett hur lång har jag alltid fått ta del av en resa och en liten bit av mig följer alltid med vid varje avslut. Varje avsked känns, jag måste kliva åt sidan och får inte se fortsättningen, hur det ska gå. Som att inte få läsa sista kapitlet av en bra bok. Men det är så det måste vara. Det är en del av jobbet att hantera det. Redan i starten av en terapi planerar man och förbereder patienten för avslutet.

Så vi reflekterar, summerar och planerar. De uttrycker lättnad eller oro men också tacksamhet gentemot mig, fastän det är de själva som gjort jobbet. Det är jag som får vinet, kakan, blomman, kramen och så går de ut genom dörren och berättar för än den ena än den andra om hur fantastiskt KBT (kognitiv beteendeterapi) är och vilken bra kurator de gått hos. Att de är de själva som gjort ett val glömmer de alltför ofta bort. Valet att göra en förändring. Valet att våga.


Om du sitter i en oönskad båt, kliv ur den. Gör ett val, även om det känns. Det är våndan inför som är värst. När man sedan väl bestämt sig infinner sig lugnet. 

Jag läste ett citat en gång som löd så här: "Vem har spikat upp mig på korset och varför tillåter jag att jag hänger kvar här? Fråga dig själv det då och då, även om du inte får något svar."