Det var Världsbokdagen den 23 april och jag ägnade den inte en tanke. Jag läste inget. Däremot tänkte jag en hel del på min egen bok och på en specifik karaktär i boken, en polis som heter Hans. En av få som har fått läsa något ur mitt manus är en polis som jag har haft förmånen att lära känna sedan vi blev grannar för sju år sedan. Han har lång yrkeserfarenhet och har inte bara varit korrekturläsare utan också förebild för den polis som figurerar i min bok. Min granne och hans fru har kommit att stå mig väldigt nära på flera sätt och de har varit mycket delaktiga i skrivandeprocessen, inte bara polisiärt.
I januari berättade jag för honom att jag skulle skicka in manuset till förlag och det gladde honom. I tisdags fick jag beskedet att han var död. Att han plötsligt ryckts ifrån oss alldeles för tidigt. Han var en glad, frisk, välmående man, så full av liv och ändå fick han inte leva. Jag har svårt att acceptera det. Det är inte så det ska vara och ändå är det så det är. Denne levnadsglade man är död men han lever vidare i minnet och i min bok. Han levde varje dag och det finaste vi som kände honom kan göra är att göra precis det. Leva. Ta vara på den tid man har.
Våga. Dröm. Njut. Ta risker. Prova. Släpp. Ta emot. Följ lusten. Ta ingen skit. Hoppa. Och skratta.
Ja, ni vet ju det där. Så gör det då.
Inte sen.
Nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar