Nej, jag har inte hört något från förlaget än. Hade inte räknat med det heller. Sådant kan ta månader. Istället för att gå och grubbla över vad som (inte) kommer att hända fyller jag tiden med annat. Livet går vidare, nya historier tar sin början. Tyvärr är det inte i fantasins värld utan i verkligheten. Har inte skrivit en rad sedan jag skickade in manus i februari och inte ägnat en tanke åt uppföljaren. Däremot har jag levt och upplevt saker som, när det är passar sig, kan omformas till boksidor men just nu pågår Den Stora Återhämtningen. Ni vet den där baksmällan som kommer efter en hård natts festande liiiite för långt in på morgonkvisten, efter den där halvfem-groggen som var totalt, genomidiotiskt onödig. Det luktar unken öl och korven har kallnat, man vinglar hem på ledbrutna, såriga ben med skorna i handen och svarta fotsulor.
Vissa skriver sig igenom och ur saker, bearbetar genom att formulera sig. Själv har jag upptäckt att jag tappar lusten helt. Skrivarluften går ur mig när det är för mycket att tänka på, för mycket känslor i omlopp. Inte heller kan jag fokusera när det är rörigt omkring mig, när saker behöver fixas, åtgärdas, planeras, ändras. Jag har inte förmågan att koppla bort, prioritera skrivtid, stänga ute omvärlden.
Nåväl. Då är det väl så. Sol och värme är inte heller gynnsamma förhållanden när det kommer till skrivardisciplin. Tvång, måsten och borden är inte heller stimulerande faktorer för att få ner saker på papper. Plotbyggande, dramaturgiska knep och parallella historier kräver ro och tystnad samt obscena mängder post-its. Jag har inget av nåndera. Nåväl.
Men se, ett blogginlägg lyckades jag krysta fram åtminstone. Alltid något, sa gumman som hittade rävskit i hönshuset.
Nu saltlakrits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar