Dimmig septembermorgon. Alldeles tyst på en stubbe i skogen sitter en flicka och stirrar mot skogsbrynet medan regnet strilar ner och får björkens löv att guppa i en gungande, entonig melodi. Flickan spanar in mellan träden och försöker hålla öronen strama för att uppfatta minsta knäpp eller rörelse som varslar om att det finns djur i närheten.
När skallet ekar igång en bit därifrån går pulsen upp och hon kastar en snabb blick på sin far som sitter precis intill. Han för pekfingret mot sina läppar och sträcker sig ljudlöst efter geväret som ligger lutat mot ryggsäcken.
Hundens dova skall kommer närmare, det hörs tramp av stora klövar och hennes far höjer geväret mot axeln. Flickan håller andan och gör sig beredd att hålla för öronen, stänga ute den bedövande knallen och känna hur kroppen rister till när kulan släpps iväg mot sitt dödliga mål.
Jag var tio år när jag för första gången fick följa min far på jakt. Numera finns det gott om björn i de norrländska skogar där jag som liten flicka vandrade bekymmerslöst. Jag skrev historier redan då, när jag i bästa mindfulnessanda tog in hundskallen, träden, regnet, dofterna, chokladen. Spänningen.
Det finns med en älgjaktsscen i mitt manus. Det är nog den scen jag känner mig allra mest närvarande i. Manuset är omskrivet på flera sätt nu men just den scenen är orörd.
Jag skickar in manuset nu igen i september, en bättre version på flera sätt. Håll tummarna för mig nu, den envisa lilla flicka som hoppas på att det är hennes tur äntligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar