Livsavgörande ögonblick

På julafton för sju år sedan fick jag två julklappar som skulle förändra resten av mitt liv. Av min sambo fick jag en laptop och av min syster en skrivarkurs.  "Sluta snacka och börja skriva" var uppmaningen. And so I did.

Skrivarkursen var Deckarskolan.com, i Helena Siganders regi och där lärde jag mig ovärderliga saker om skrivande i allmänhet och mitt eget skrivande i synnerhet. Den kursen fick mig att våga tro att jag hade talangen och att våga satsa på min barndomsdröm.

Sagt och gjort. Jag började skriva mitt första romanmanus. Jag kunde inte låta bli att skriva noveller vid sidan av och vågade skicka in till diverse novelltävlingar. Hur det gick med den sidoverksamheten har ni kunnat läsa om tidigare. Vad gäller romanen föddes den ur en gammal mordhistoria från 1800-talet från mina hemtrakter som jag skrivit om i en modern version.

Nu, sju år, tre jobb, en utbildning och två barn senare, är den klar. Färdig att släppas ut på förlagshavet. Sju år av blod, svett, tårar, förhoppningar, kval, tvivel, glädje, iver och längtan.
Sju är mitt lyckonummer och jag tänker skicka in manus på ett datum som på något sätt har med den siffran att göra. Bara för att. Kalla mig skrockfull eller fånig men sådan är jag.

Nu tar jag en bloggpaus och ägnar mig helhjärtat åt det sista rycket. När vi ses igen 2014 är det för att jag ska tillkännage att den sjuåriga eran är till ända, att manuset är lagt på lådan, att ödet får ha sin gång och att det som sker därifrån står utanför min kontroll. Att jag vänder blad, att en historia får sitt slut och en annan tar sin början. Må julen bjuda på både hårda och mjuka plappar och må 2014 bjuda på ett eller annat livsavgörande ögonblick.

Från mig till er:
GOD JUL & GOTT NYTT BOKÅR!
Vi ses på andra sidan.

Julklappstips

Läser snart ut Mikael Niemis "Fallvatten" och vill varmt rekommendera den som julklappstips.
Romanen handlar om en svensk naturkatastrof och om hur vi människor beter oss när vår värld hotas. Niemi kan konsten att beskriva människor och sätta ord på våra beteenden, i all dess osmaklighet. Han har ett språk som gör att man är där, både på plats och inuti människors huvuden. Han visar, han gestaltar och läsaren förstår. Aha. Usch. Ojdå. Nämen, näe... Åh fan. Herregud.

Fler boktips:

Jo Nesbø  "Polis"
Lena Andersson  "Egenmäktigt förfarande"
Leif GW "Den sanna historien om Pinoccios näsa"
Therese Söderlind "Vägen mot Bålberget" (hemifrån mina trakter i Ådalen)

Vågat

Ibland måste man bara våga vara vågad.

http://bokhora.se/2013/gastblogg-caroline-engvall-om-att-fa-bokkontrakt-i-cykelrummet/

Novellformulerad

Är de novellernas återtåg vi ser nu? Tack vare årets nobelpristagare Munro, som jag läst och uppskattar även om det inte är min typ av novellstil (jag är mest förtjust i den Tjechovska stilen) har folk fått upp ögonen för novellen. Den passar den moderna människan; en kortare historia att läsa på tåget, tunnelbanan eller i väntrummet.

Jag har tävlat i flera novelltävlingar genom åren - jag tokgillar konceptet- och en gång haft lyckan att vinna förstapriset. Om det kan du läsa här.

Umeå har sedan 2007 anordnat en novelltävling med den eminenta prissumman 100 000 kronor och jag har tävlat varje år, så även i år. I mars, vid den årliga Littfest, tillkännages pristagarna. Om Littfest kan du läsa mer på denna länk.

754 bidrag tävlar i år och chanserna är därmed små men ack så roligt det skulle vara att få åka tillbaka till mysiga Umeå där  jag tillbringade min studietid och ta emot ett pris. Sofi Oksanen kommer. PO Enquist kommer. Någon av mina läsare kanske har varit där något år och vill dela med sig av hur det var?

Ordlöst

För vissa dagar finns inga ord, bara blanksteg.

Ligger du i skräphögen?

Förra året var jag på en slags workshop om författande. Den hölls i Göteborg, på söndagen samma helg som Bokmässan. Det var riktat till alla oss som bär på författardrömmar och gav vägledning till hur man på bästa sätt kan optimera chanserna att lyckas. Olika föreläsare berättade om skrivande, det var paneldiskussioner med författare och skrivcoacher, tidningen SKRIVA gjorde reklam för sitt magasin (otroligt bra magasin för övrigt), det var frågestund och berättarglädje.

Sören Bondesson (författare, coach, lärare) berättade att förlagen lägger i princip alla manus i tre högar. Brahögen, kanskehögen och skräphögen. Skräphögen är papperskorgen, som ni förstår, och det är där de allra flesta hamnar. Varför?  Okunskap. Ni skulle ha hört alla konstiga frågor. Alla "banala" frågor.

Mäh.  Vem tror du att du är? tänker en och annan nu. Jo, lugn bara,  det kan förklaras. Det är inte så illa som det låter.

Många av de frågor som ställdes var på en väldigt låg nivå:
"Hur många sidor ska ett manus vara?"
"Vilket typsnitt ska jag skriva i?"
"Vilka förlag ska jag skicka till?"
"Hur skriver man en deckare?"
osv.

Det blev tydligt att jag faktiskt var hyfsat påläst, att jag kunde mer om branschen och om skrivande än vad jag själv trott. Ovärderligt. Så läs på. Gör din research. Se till att du vet så mycket du kan om typsnitt, uppbyggnad, marginaler, följebrev, dramaturgi, gestaltning, miljöbeskrivningar och dialog som du bara kan. Läs på först och skriv sen. Det kan vara skillnaden mellan kontrakt och papperskorg.

#Januari 2014:
("Hej Ulrika, jag ringer från Bonniers. Vi har läst ditt manus nu. Jättesnyggt och bra. Vilken research, vilket följebrev, vilket jobb du har lagt ner. Men du... den här storyn suger faktiskt. Tack för visat intresse i alla fall. Nu har vi fyrahundra sidor att torka oss i arslet med åtminstone.")#

Strutsmänniskor

"Du får bara acceptera det här."

Man kan få höra det ibland. Om man inte känner till den tredje vågen inom psykologin kanske man ryggar bakåt och blir provocerad av ett sådant påstående. Inte så konstigt. Acceptera blandas lätt ihop med att godkänna/tycka om/gå med på.

Acceptans handlar om att se verkligheten för vad den är. Ett accepterande förhållningssätt innebär inte att avstå från att söka förändring i en svår situation utan att sluta föra krig mot tillvaron och sig själv. Acceptans innebär att välja att se både sin inre och yttre verklighet, utan att fly eller döma den.
Först när man köper att saker är som de är kan man börja hantera dem. Så länge man förnekar fakta finns ingen chans till förändring. (Tänk på strutsen med huvudet i sanden.)

I min deckarhistoria spelar förnekelse en stor roll. De tre huvudpersonerna sysslar samtliga med förnekelse men handskas med det på olika vis. I en serie jag börjat följa (och blivit beroende av) på Netflix; "Orange is the new black", får man följa kvinnor som sitter i fängelse och hur de hanterar tillvaron. Inte alla har accepterat att de är där de är.

Vi kan inte alltid styra vad som drabbar oss men vi kan välja att hålla huvudet högt och möta det som kommer med öppna ögon. Under sin tid i fängelse lär Nelson Mandela  ha hållit sitt mod uppe med dessa rader från en dikt av William Ernest Henley:

"It matters not how strait the gate, how charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate: I am the captain of my soul."

Nybörjare

Som jag säkert nämnt tidigare är jag med i en grupp på Facebook som heter "Författare på Facebook". Där kan man, förutom att göra reklam för sig själv, få allehanda tips och råd gällande skrivande. Om du drömmer om att ge ut en bok, eller står i färd med att skicka in ditt första manus kan den här länken vara värdefull:

http://www.forfattarforbundet.se/radgivning/rad-till-debutanter/

För övrigt redigerar jag det sista, eller snarare det jag intalar mig själv är det sista. Har bestämt mig för att skicka in manuset 1/1 2014 oavsett hur färdig eller ofärdig jag känner mig. Bära eller brista.
Bloggandet får stå tillbaka, som sig bör. Efter deadline följer månader av skrivavhållsamhet, bearbetning av alla böcker jag har liggande på nattduksbordet och ändlösa, ångestfyllda blogginlägg om huruvida jag fått någon återkoppling från ett förlag eller ej. Jag säger bara... prepare yourselves.

Brottsplatsen

När man vuxit upp i det här kan man inte annat än skriva om det.

Och OM man skulle lyckas bli utgiven, OM boken skulle sälja bra,  OM den skulle filmatiseras...ja ni ser ju vilken sagolik filmmiljö det skulle vara.

(Äsch. Läs "NÄR")

Cogito, ergo sum

Vi tänker, alltså finns vi. Och vi är vad vi tänker. Vi är som vi tänker.

När jag hämtar barnen på förskolan brukar jag passa på att fråga hur dagen varit. Tvååringen svarar alltid samma sak; "bja". Jag tror verkligen att hon bara har bja dagar för hon verkar alltid vara på bra humör på förskolan. Storebror däremot har alla slags dagar. Idag blev jag vittne till hur han blev omkulldragen av en jämnårig, precis när jag kom för att hämta. Han blev ledsen förstås men det redde ut sig. När vi åkte hem frågade jag som vanligt hur dagen hade varit och han svarade att den hade varit bra om det inte varit för att han åkte i backen där på slutet. Jag kommenterade att man kan välja om man vill minnas dagen som bra eller dålig och att det kanske blir lite tokigt att minnas dagen som dålig om många bra saker hände och bara en dålig. Grabben höll med om det.

Någon timme efter hemkomst ringer telefonen och en förskolefröken vill kolla ifall sonen möjligen berättat att han blivit biten i axeln av en kompis? Efter avslutat samtal visar sonen upp sin axel och där syns ett tydligt, blårött tandradsavtryck. Otäckt. Måste ha varit en mycket plågsam upplevelse. Drog mig till minnes att sonen mindes dagen som bra, bortsett från vurpan. Hade han blivit rädd? Var det läskigt? Gjorde det ont? Jodå, sa sonen men han var glad över att han inte bet tillbaka. Och ja, det är däri det ligger. Hur vi väljer att se på våra dagar och stunder. Att vi alltid har ett val, att det istället handlar om att välja inställning. Att det som ser ut som en motgång kan vändas till en medgång.

Jag använder ibland skrivövningar i mitt arbete. Patienterna får göra omskrivningar, målformuleringar, självbildsövningar, mirakelövningar. Det ligger en märkligt kraft i det skrivna, det vi ser på pränt. En tanke på ett papper blir så mycket mer än bara en tanke. För en tanke är bara det, en tanke. Ändå har de total makt över oss.

Bja eller dålig dag? Det är måndag. Jag har varken blivit biten i axeln eller knuffad i gruset.
Jag väljer bja.

Kärleken är en blomma

Min son är kär. Han är fem år och hon likaså. Vi kan kalla henne F. Den unga fröken har nu varit utomlands i två outhärdliga veckor. Saknaden är stor. Min son har ritat ett välkommen-tillbaka-kort med ett hjärta på och det har legat i bilen i över en vecka och väntat men imorgon, imorgon ska det överlämnas. Och jag kommer att vara med när han gör det. Iiiiii.

Ikväll innan läggning duschade han. Det bildades imma på spegeln och i imman skrev han sitt och Fs namn och ritade en blomma emellan. "För att jag är kär i henne", svarade han när jag frågade vad blomman var för.

När man frågar om F vet han vad hon har på sig, att hon gillar Monster High och vad hon gillar att äta. Hur många vuxna män kan svara på det om sina fruar/flickvänner? Sonen är kär på riktigt.
"Jag brukar brotta omkull henne när jag vill gosa", sa han härom dagen. Tänk om hon krossar hans hjärta...

Man kanske skulle lära sonen en lite one liner som får henne att aldrig vilja se åt någon annan.

Få se nu, vilka finns det? Den här kanske funkar och förstås denna klassiker.


Kärlek, i alla dess former, är temat i min nästa bok. Kanske är sonens liknelse vid en blomma precis just som det är. Ett frö som gror och växer till en vacker blomma om det får näring i form av sol, vatten och någon som pratar med den, plockar bort vissna blad och fyller på ny jord med jämna mellanrum. Någon som ser, som bryr sig. Som ritar en teckning till en. Vissa lär sig det aldrig. Vissa får det aldrig. Är det något man önskar sina barn är det kärlek. Min son är bara fem år och kan redan kärlekens språk och en ung dam - som gillar Monster High - går och är älskad precis som hon är.