Den som ser

Detaljerna. Jag har alltid haft en känsla för dem. Kanske är det för att jag varit mer upptagen av att betrakta andra än av att beskåda mig själv. Jag brukar påstå att de jag känner är lik någon, eftersom jag alltid tycker mig se drag eller rörelsemönster som liknar någon annan.  Oftast håller folk med, ibland motvilligt men ändå.

Detaljerna. Det är en tillgång i mitt arbete att minnas dem jag mött. Deras ansikten, en beskrivning, en känsla. När jag återkopplar till något de sagt vid vårt senaste samtal känner människan sig sedd, bekräftad. Lyssnad på. Att det de säger haft betydelse. "Det känns som om du bryr dig", säger de. Och allt är vunnet.

Vi kan säga många saker men det enda vi vill är att bli sedda. Att vår dag inte gått obemärkt förbi, att ha spelat någon roll. Oavsett vad vi tror är grejen inte att vi har fått något, utan att vi har fått ge.

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer. Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.”

Ur ”Gläntan” av Tomas Tranströmer

Alla har vi en glänta inom oss och den sjuder av liv. Den finns där, redo att upptäckas för den som ser.

Bitterljuvt

Oskuldens tid är förbi. Den första romanen är skriven och jag kommer aldrig att vara debutant igen. När jag skickar in manuset i höst är jag redan en god bit på väg in i nästa relation; Uppföljaren. Den som (helst) ska vara bättre än den första och befästa att man inte bara var en dagslända utan någon att räkna med, en som håller, som kan leverera, om och om igen. Det är också efter bok nummer två man får tillträde till Författarförbundet och kan titulera sig författare.

Än så länge är det research som gäller. Plöja böcker, filmer, nyheter. Skriva karaktärsbeskrivningar, bygga plots och sidospår. Ut och fotografera miljöer, tänka ut teman och de fyra M:en. Mördare. Motiv. Mordvapen. Möjlighet.  Ett udda nöje, visst, men ack så tillfredsställande.

Sedan kommer verkligheten ikapp. Man kan välja att blunda för prestationsångesten och helt gå upp i den förälskelsekänsla de första femtio sidorna erbjuder. Låta sig dras med på vågen och inte tänka på hur det blir sen, när man sköljs upp på den stenhårda stranden och ligger där flämtande och kippar efter andan, vansinnigt lycklig och skräckslagen, allt i ett och med en smak av salt i sin salivlösa mun.

Tankarna. Är historien för tunn? Har jag missat nåt väsentligt? Hur är dialogerna, för de handlingen framåt? Vem vill läsa det här skräpet? Tänk om det blir en flopp? Nu raderar jag alltihop. Fingret på delete. Många koppar kaffe och ändlösa timmars stirrande på bokstäverna på skärmen. En promenad och så; en syn, en doft eller ett ljud som får alla sinnen att vakna igen och så kommer suget igen, trummandet inombords som tvingar en tillbaka på stolen och till Historien. Den som bara måste skrivas.

Varför? Har ingen aning. Allt jag vet är att den knackade på dörren och jag öppnade. På något sätt känns det som att den redan är skriven.

Ut med det gamla

och in med det nya. Det närmar sig semester och bloggandet kommer att glesas ut betydligt under några veckor för att komma igång igen i höst. Nu väntar sju veckors ledighet (nåja, lite jobb med manuset och novellerna blir det förstås) innan vardagen tar vid igen i slutet av augusti.

Jag älskar hösten, har alltid gjort, och denna höst ser jag fram emot lite extra. Det blir många förändringar och enbart till det bättre.Barnen börjar på en nybyggd förskola ett stenkast från hemmet vilket innebär en betydligt kortare lämnings- och hämtningsprocedur. I dagarna blev det också klart att i slutet på augusti börjar jag arbeta inom primärvården hos en privat arbetsgivare och jag har goda förhoppningar om en god arbetsmiljö och en gott ledarskap. Jag ser fram emot att arbeta med terapeutiska insatser igen. Fobier, panikångest, kriser. Påfrestande saker men så fantastiskt möjliga att bekämpa med enkla medel, om modet och motivationen finns.

Om min största passion är skrivandet är min näst största passion ledarskapsfrågor och gruppsykologi. I min första roman är chefen på socialtjänsten en man med alltför stort hjärta och klen organisationsförmåga vilket resulterar i personlig ohälsa och en arbetsgrupp som får ägna en del av sin arbetstid åt att uppdatera chefen på vilken dag det är, vilka möten han är inbokad på, senaste statistik osv. En man som så gärna vill göra gott men som istället ger en helt annan effekt. Ett vanligt fenomen på chefsnivå, gissar jag.

På tal om ledarskap. Dagens boktips blir "Ledarskap på apstadiet" av Tommy Lundberg och Ola Berggren. Boken kom till i samarbete med Furuviksparken och parkens schimpans Santino. Intäkterna från boken går till att rädda vilda schimpanser i Afrika.

Trevlig (bok)sommar, kära läsare! Bidra gärna med ett boktips i kommentarsfältet, det går att vara anonym vettni.

Läget?

Jag mötte en bekant på stan och vi hade båda bråttom åt var sitt håll så det blev bara ett smajl och "men hej, va länge sen, äre bra?" ropat på håll till varandra. Det finns inte tid till annat än att svara "jaara, bara fint" och sen springer man vidare. Ingen tid att gråta en skvätt eller ta en kopp kaffe och prata ut. Hon såg visserligen ut att må lika bra som jag men man vet ju aldrig. Inte svarar man att "nej, livet suger hörrödu". Då kan man ju bli stående. Ni minss väl den där scenen i filmenYrrol, med Ulla Skoog och Suzanne Reuter, när Ulla sitter där blåslagen och tandlös och vill prata om sitt miserabla liv medan Suzanne dricker kaffe och babblar om annat bland sina shoppingkassar.

Läste den här krönikan igår och tänkte att det kanske är dags för ett litet experiment. Varför inte prova att lägga upp sina mest tragiska statusuppdateringar under en vecka och se hur folk reagerar:

"Har nyss kallat sonen för jävla unge för att han sprutade vatten på sin lillasyster."
"Ligger i sängen med värsta baksmällan, det regnar såklart igen därute och jag stinker apa efter utekvällen igår. Ser förjävlig ut och tänker skita i träningen idag. Och ungarna får baka sin jävla kaka själva. Lekparken kan dom glömma."

Eller varför inte:
*bild på slarvigt upplagd mat på tallrik. 
"Äter mat med värsta /partnerns namn/ och det smakar obeskrivligt illa. Snart trist hemmakväll i soffan med ännu en grabbhumor-rulle."

Kåmmijenurå, vi testar! Inte? Då kan ni istället gå och köpa denna bästsäljare och uppmärksammade bok just nu. Jag har inte hunnit köpa den själv men tänker att den skulle passa bra i hängmattan någon dag när man fått ett nytt jobb som man letat upp själv som inte ens var ledigt, när barnen är klädda i söta klänningar, solen skiner och man känner sig snygg, smart och stark. En dag när man känner sig lite för nöjd och behöver få ner fötterna på jorden helt enkelt.

Idag nöjer jag mig med en trisslott.

Dröm och verklighet

Många säger att de gärna vill skriva men att de inget har att skriva om. Hur kommer du på allt, suckar de och skakar på huvudet. Tja, jag har en rejäl dos fantasi men vem behöver det när det bara är att välja en dröm och sätta den på papper. Ett annat stimulerande knep är att ta en händelse du varit med om i vardagen och sedan vända och vrida på den så att personerna gör och säger något helt annat än det som hände i verkligheten.

T ex: Vad skulle hända X i situation Y om X inte kunde ljuga? Vad skulle Z göra om han/hon inte hade empatisk förmåga? Vad skulle hända om händelse A var en dröm? Vad hade hänt om inte X hade dött, eller om man inte befunnit sig på en specifik plats vid ett specifikt tillfälle, osv. Om ni minns den gamla rullen "Sliding doors" förstår ni lite hur jag menar.

Imorse vaknade jag innan klockan ringde vilket är ovanligt. Jag brukar somna som en klubbad säl och sova djupt, har alltid varit så utom under graviditeterna och under amningsperioderna när barnen skulle ha sitt. Vad som väckte mig nu är fortfarande oklart eftersom jag var den enda som var vaken, ingen envis morgonfågel hördes och det var varken för varmt eller för kallt i sovrummet.

Det måste ha varit drömmen. Förut har jag haft de livligaste upplevelser nattetid men det var flera år sedan, förmodligen för att sömnvanorna blivit helt ommöblerade av familjelivet. Men nu drömde jag en hel actionrulle och hade jag tagit mig tid att skriva ner ned, ja då hade vi en ny science fiction-bestseller. Nu har detaljerna bleknat och dagens händelser har lagt sig över drömmens detaljer. Vissa dagar är det dock som om det man drömt färgar av sig på hur dagen blir. De dagar när man känner för att omfamna hela världen eller kliva ur bilen mitt på gatan, gå in i en affär och köpa på sig ett sjuhelsikes skjutvapen och gå loss, som Michael Douglas i Falling down.

Inatt önskar jag mig mindre action och mer romance, tack. För allas trevnad.